20 years of snow.

frusen frukt på en oklanderligt ren kylskåpshylla. tomheten i ett tomt fönster så när på en ensam adventsljusstake. mörkret som lägger sig över Stockholm fast klockan bara är tre på eftermiddagen. billig mjölkchoklad i en adventskalender förgyller min dag. det är de små sakerna som gör det. det är snart mitten av december någonting. jag gillare. men saknar snö!

jag vill ha en ledig dag och inte göra någonting alls. bara gå till köket och dricka vatten direkt ur kranen. vilket jag aldrig gör, men då skulle jag göra det. gå försiktigt över kallt golv i trä, fram till kranen i det nedsläckta köket. huttra till, få lite brainfreeze. kolla ut genom fönstret. oja mig över den oplogade vägen, vägra gå utanför dörren, inte hämta vare sig tidning eller post. bara vara på ett opretentiöst vis. inga tända ljus, ingen filt, ingen självhjälpsbok. men en massa te, dåliga amerikanska filmproduktioner och bra sådana. ungefär fem på en dag.

en massa clementiner. snöoväder och sånt utanför. i en
soffa, på landet, i hemmets lugna vrå. kanske då.

fotot

On the radio.

pallade äpplen, pantade burkar och män som är mer eller mindre dumma i huvudet. små mynt på gatorna, strecken mellan alla vägar som jag undviker, alla blöta löv som slukas upp av marken. borde handla julklappar men gör det inte. dör av alla gråa dagar. planerar helgen, tredje advent, det är mest galet.

vi var på Regina Spektor igår, på cirkus, det kan vara det mest fantastiska jag sett ungefär. som små lätta luftballonger mot en klarblå himmel, bara en massa blåa läppar och alla ljusprickar i taket. den svarta scenen, det lockiga håret och det blyga leendet, den sköra och starka och levande rösten som kom in och ägde varje hjärta där inne. det var förbannat snyggt. svindlande höjder och djupa dalar. DN sammanfattar konserten med "helt galet bra". kunde inte sagt det bättre själv.

jag faller handlöst från sjunde våningen
och simmar förgäves upp till ytan.
på en och samma gång.

lite så kändes det.

I'm good, I'm gone

Vi spontanbokar en weekend till Paris. Jag ser framför mig pittoreska kvarter, croissanter och en massa röda läppar. Prassliga påsar med försvunna drömmar, någon rökig kvarterskrog och en massa rödvin mitt på blanka dagen. Fladdrande gardiner i skira och trygga färger, solkatterna på väggarna. Alla parker! Jag inser givetvis att jag har en något romantiserad och delvis felaktig syn på Paris.

Det är för stunden inte alls relevant.

fotot.

I'd rather dance with you.

sverige passerar utanför tågfönstret. fredagströtta feberrusiga förväntansfulla resenärer på väg till eller bort. förmodligen bort från någon misshandlande fru, en energikrävande manlig arbetskamrat, en ångestfylld dotter, en ledsen akvariefisk. det är fridfullt, tryggt på något vis, snön faller och jag älskar det.

början av december, innan alla krav, nu är det mesta bara smått fantastiskt. det är lätt och smeksamt. som nu. ett klyschigt sagolandskap passerar och alla elektriska ljus försöker desperat att sprida julfrid.

pressbyrån säljer kaffe och lussebulle för en tjuga. det är som hittat. äts helst på en frusen tågperrong medan alla andra människor rusar andfått förbi. läser om glaskupor, om rosa pister för kvinnor som tycker om trygga och lugna svängar, hatar vissa män lite. vill göra förvånansvärt många snöänglar nu genast. motstår impulsen. hoppar på nästa tåg istället. och nästa.

det är alltid dessa tåg. och alla nätter!

Back to Manhattan.

förlösande toner vilka som helst. de släpper ut ångesten och frågorna, ut i natten försvinner de sedan mer eller mindre spårlöst. dimman flyger längs vägen. över alla ängar och kanske också i var mans hand. förförande sveper dimman in över oss, skyler de som inte bör bli sedda. armarna från underjorden griper tag i deras tunna armar. de följer med så lätt tillbaka ner.

fingrarna dansar över magen och skrivmaskinen. hemma hos henne är allting mest ett enda solsken. jag vill aldrig gå därifrån, bara vara kvar under det blommiga täcket, alltid vara omsvept av värmen. jag vill aldrig mer vara nollställd inför årstiderna.

det svider kanske i halsen av all tårar som för länge sedan slutat rinna. det regnar sådär romantiskt och det man borde göra är att gömma sig inomhus. dra igen persiennerna, höja musiken, koka te. sådana saker som är fina. det man gör är istället att tvinga sig ut i regnet som aldrig är lika fina i praktiken. håret blir till skit, löven dränks i vattenpölarna, ni vet. trots detta är det en förbannat fin novemberdag.

but still, regn är mestadels äckligt.

Foto Lee Miller.

Because the night.

hotellrum, vilket som helst i en medelstor svensk stad någon eller några timmar från stockholm. vita kalla väggar men gardinerna matchar fåtöljen med sin fräscha lila färg. det är något med allt det opersonliga som tilltalar nig. det något sorgsna över att teve dosan har en egen plats, doften av rengöringsmedel men ändå inte. den finns där, men man märker den egentligen inte. det luktar bara sådär neutralt. det stora vita handfatet som fortsätter att vara ödsligt tomt trots tappra försök med diverse krämer, burkar och livstecken. nattduksbordet fortfarande lika sökande, det finns inga mattor i rummet bara trägolv av något mörkare träslag.

jag sover i en säng, den andra står tom och det är bra så. det gråa kaklade golvet i badrummet är varmt och skinande som en reklamfilm för rengöringsmedel eller tandkräm. spegeln täcker hela väggen därinne, jag ser så ensam ut i den. belysningen gör att jag ser lite vårfräsch ut och jag tänker att det alltid är något. sen ligger jag vaken i det där hotellrummet och jag har varit vaken så många timmar nu. jobbat och jobbat och varit oroväckande trevlig i ungefär femton timmar och det räcker nu. kvar är bara ensamheten som vilar över väggarna. sen kanske jag somnar. mitt bland allt det opersonliga.

No, I don't remember.

jag förälskar mig i de flesta ord på f. förälskelse, förnekelse, flyende fot, fiskarna i ring, frenetiskt, fotstegen, fingrarna i natten, freden. vill alltid vara berusad av lättheten i alla ord, alltid känna glädje över de springande kaninerna i parken i staden som aldrig riktigt sover.

allting är bara en massa blinkande discoljus i taket. orden forsar ur mig, det finna liksom inget slut. jag skrattar och är nog ganska charmant. utanför är det mörkt och det är en stad utan hus, bara en massa träd och tystnaden mellan dem.

skratten i min hand, mellan munnarna, i dem. lovar du att hålla min hand om strömmen går? lovord i natten, när den fortfarande är ung och allting är ett fjäderlätt drömspel och skådespel och förnekelserna hoppar kring på skimrande moln.

jag tänker aldrig släppa din hand.

De charmiga elefantungarna.

elefantungarna som dansar i ring och charmar alla, barnhänderna i för djupt vatten, oroligheten men också lugnet över hans panna. jag somnar och drömmer feberdrömmar. det är allt det rosaskimrande, det som jag egentligen inte tror på, allt som jag behöver. han famlar, svamlar sig fram och är både uttråkad och längtansfull, han har sorg i blicken. eller så är det oförglömliga minnen som gör sig påminda. trycker mot hans panna, vill inte ut med måste kanske det.

alla dagar i det obarmhärtiga ljuset

hans axlar är röda av solen. han vet inte vad solskydd är, vill förmodligen inte veta. naken står han där i solen, hyn är nästan genomskinligt vit. så tunn och allt jag vill är att dra honom till mig och krama honom hårdare än någon gjort tidigare.

vattnet ramlar in från havet. och han ramlar och ramlar och allting bara ramlar. drömmarna krossas där i vattnet, sandkornen rinner genom hans hander. det låter så festligt när de träffar vattenytan. ett fyrverkeri av smattrande smågrus rätt ner i havet som han så gärna vill nå. men det enda som hörs är det där smattrande ljudet av hans drömmar som går sönder och han har kläder nu. jag vet inte var de kommer från.

kanske kommer de från en annan dödbadare, någon annans baby, en svindlande tanke. kläderna ramlar också ner i vattnet och till slut vet jag inte om det är hans drömmar eller hans tårar som låter när de träffar vattenytan.

foto Lee Miller

Save me for a day.

provrumsmusiken förgör mig lite grann. den påminner mig om dåliga hårdagar, ångestklumpar i magen, regn över gulnat sommargräs, urtvättade bomullströjor. oformliga i sin ensamhet. jag hostar och hostar och åker tåg. läser mer eller mindre viktig och väsentlig litteratur. har nog lite feber men kunde inte bry mig mindre. det är fredag i'm in love eller jag vet inte alls, men det låter mysigt. så vi säger väl så för enkelhetens skull.

stenar att gömma sig under, pärlor på rad, ensamma killar söker. bakom husknutar, under högen med skräptidningar, medan musiken spelar för döva öron. utanförkroppenupplevelser och andra fina ord som får mig att dö lite. jag fullkomligt älskar alla vackra ord och vill alltid vara omringad av dem. jag är för tillfället svag för ord som korsord, korsstygn och rosenbrodyr.

gud vet varför.

jag ska sova ut, prata ut, leta ut. jag ska ta mig finaste leendet. le så att det nästan gör ont i kinderna. le och le. le och glöm, baby. sen så ska jag leta efter nycklar, gosa med kattungar, älska alla höstlöv.

Knocked up.

det kommer rök ur våra munnar när vi andas. vi flyger fram över asfalten och det är natt och just då existerar bara den. träden är många och de kantar vägen där vi går. tyst, hörde du, frågar någon och vi lyssnar men hör inget annat än våra andetag. frosten har gripit tag i gräset, iskristallerna letar sig över dem, det är nog några minusgrader. det gör nästan ont i halsen, men vi fortsätter springa lätt fram. det taktfasta dunkandet av våra steg bryter tystnaden.

vi hinner med tåget, såklart. någonting annat vore otänkbart. det är en sådan kväll till skillnad från häromhelgen när allting åkte ifrån oss. så vi åker alltså. in till värmen, in till människorna, in till huset nära vattnet. till billig öl, svettiga pannor, tunna armar i för stora linnen, in till rummen med de vackra bilderna på väggarna. till brodyr på hallbordet, musiken som egentligen är för hög, människorna som är lite för fulla.

trots det, en bra kväll.

Darling, go home.

höstlöven faller filmiskt från himlen, hamnar i regntussarna på asfalten. grusiga ögon och drömmar som samlas till en dyster samling. vi äter skaldjurspasta som vi sväljer ner med flera klunkar billigt vin. det gör vi för att dölja förvåningen och kanske också nervositeten. men det har vi ingen aning om än. det är bara en massa lösa trådar, ett trassel av frågor och tvivelaktiga noteringar.

fumliga fingrar, säkra sådana som knäpper upp, knäpper av. trygga i sin vetskap. i förvåningen lyfts vinglaset upp, utan att föras till läpparna. där stannar handen ett tag, innan glaset ställs försiktigt tillbaka på bordet, odrucket och ovetandes. händerna kring midjan, bedjande i sin enkelhet. bejakande ögon som ser det mesta men ändå nästan ingenting. tröttsamt tilltalande och en tillvaro utan mening fast kanske ändå. på teven visas oviktiga produktioner jag inte orkar se, orkar ingenting. utanför mitt fönster dansar höstlöven i ring, eller vad vet jag. vid närmare eftertanke ligger de nog bara där, blöta och jäkliga på asfalten.

drunknar i regnet lite grann.

First train home.

jag sitter ensam på en perrong och väntar på tåget som aldrig kommer. det är kallt och jag vill dö lite grann. men det är klassiskt och snyggt som fan. till slut kommer ändå tåget, de brukar ju trots allt göra det. det är lite grann som med fredagar. även fast det känns dölångt dit på måndagen så går veckan ändå ofta oroväckande snabbt. innan man riktigt vet ordet av så är det fredag igen. det är mörkt som natten denna morgon, som metalliskt automatkaffe utanför fönstret.

tågförseningen gör resenärerna galna och skogstokiga. det spottas svordomar och världens alla sorger ligger på deras axlar där de står på den morgonrusiga tågperrongen. stackars små! för självklart hinner vi inte med den andra tåget heller. när det till slut kommer är det verkligen knökfullt och konduktören ber om ursäkt men menar det inte. jag hänvisas till bistrovagnen liksom alla andra platslösa människor. kaffedoften från gävle hänger kvar, skrattar rått åt det blaskiga kaffet som serveras. men det är i alla fall varmt och skönt.

jag äter fallna äpplen från sverige, österlen vill jag gärna tro. mer troligt är någon random äppelfarm som säkerligen genmanipulerat äpplena så att det står härliga till. genmodifierad fallfrukt av sorten aroma i höstfuktigt gräs.

det är bara en sådan dag. de falska och finurligas officiella dag.
välkommen till en morgon i tågsveriges underbara värld.

One evening.

det är lördag och jag är rätt skön, allvarlig och solen skiner faktiskt. alla människor är mer eller mindre sköna. vi sitter där vi alltid sitter, eller brukade göra, och dricker osannolika mängder kaffe. kopp på kopp och hösten kommer allt närmare där utanför. förväntningarna och förväxlingarna och förhoppningarna finns där, hos människorna som är mer eller mindre bra, sköna och otillräckliga.

senare samma dag sitter vi med massa tända ljus och allting är mestadels lätt. jag tänker på avhoppade saker, ärtskidor, riktiga skidor, siluetter i motljus, mjuka kroppsdelar, smäktande låtar och sånt. sen är det frost på bilrutan när vi ska åka och det är första gången för denna vinter.

vi dansar och dansar och sedan lite till. folket är mestadels bra och mer eller mindre sköna. det är hej på dej och dej. musiken är faktiskt helt okej. sen springer jag en i t-shirt ute på parkeringen och jag fryser som fan, mina armar blir blåfrusna och stjärnorna är alldeles fantastiskt många. sen blir jag pussad på och vi lyssnar på feist och läser gamla rocky-tidningar och klockan är nog nästan fem men det gör inte så mycket. jag målar mina allra vackraste ord på ett slitet träbord där flera har målat före mig.

euforisk, enhörningar, nyanserad, struktur, sambandsutrustning, distanserad, entusiastisk, violett, funkishus, volym, snöflingor, utanförkroppenupplevelser, rosett, granatäpple, gruskorn, friluftsliv, höjder. såna ord.

Are you here soon.

jag vill ha en norsk lekkamrat och en norsk skogskatt och kanske lite bättre sovrutiner. jag kräver inte mycket men när jag väl gör det gör jag det rejält. förutom dessa tre ting vill jag ha:

andy warhol-affischer från moderna museet.
massor av svenska äpplen, ingrid marie förslagsvis
knarrande snö, tjugo grader kallt och kramar

vi dricker kaffe (75 procent kaffe, 25 procent mjölk) mittemot riche och det är fint så. jag tänker att jag ska också bli som hon. lika opetantiös, lika härlig och häpnadsväckande, svära lika mycket. det är avväpnande och befriande. jag orkar inte med alla normer, förbehåll, tvångstankar, kravregister och hårda slag mot pannan. vill inte höra fler kletiga formuleringar.

jag vill ha nystan av rött garn i en sliten korg i ett höghus kanske på femte våningens tredje balkong från höger. ge mig tidiga morgnar med frosten liggandes som ett skyddande täcke över gräset. ge mig fler lena händer. bättre litteratur. klokare människor. jag vill att oktober ska visa sig från sin bästa sida.

kanske redan imorgon.

Den ensamma körsbärstomaten.

det ligger en frusen körsbärstomat på järnvägsspåret. den förbryllar mig något och jag frågar mig hur den hamnade just där av alla ställen. jag kan på stående fot komma på minst fem andra ställen som varit mer lämplig. men nu ligger den alltså där, den frusna körsbärstomaten. upproriskt i all sin röda ängslan bland gruset. sen kommer tåget och jag hoppar på. jag lämnar kvar tomaten där på spåret. kanske kan den bli frukost för någon läskig fågel, till exempel en duva.

det är söndagmorgon och grått utomhus. ni vet den där regntunga känslan som bara oktober kan frambringa. hela världens olycka och tårar ligger på molnens axlar, tynger ner dem och tvingar molntussarna att skvätta ut en och annan regndroppe. det dansar slöjor av dimma över ängarna för klockan är inte ens tio ännu. jag lyssnar på tågmusik som gör sig bra till mitt sinne, till vädret och färdsättet. kanske också att den passar till någon tomaträtt av något slag, till exempel gazpacho.

bra söndagsmusik på tåg, när dimman dansar vals utanför fönstret:

längtan
kärlek
grönt
dåre

sen kom jag fram. då åkte vi till söder och åt brunch. pannkakor med blåbär och glass, frallor med salami, ost och grönsaker, nybryggt kaffe och juice, yoghurt, ägg och fruktsallad. åt gjorde vi i en orange källare med uteslutande antika möbler. en massa lampor med hög mysfaktor hängde i taken, bland annat en och annan julstjärna. jag ska låta mitt adventspynt komma fram snart jag också.

Another likely story.

kaffe och morgontidningar och sånt. det är grått utomhus, men alldeles nyss var himlen blå och smeksam mot tinningarna. klockan var sex, halv sju och jag hade fortfarande inte gått och lagt mig. vissa nätter är bara så. då gör man rätt i att ta tag i saken, göra saker som betyder något. som man bara måste göra. det är natt eller om det är tidig morgon eller. vi har varit ute och dansat och dansat och mitt hår luktar rök liksom mina armar.hoho! hörs det samma natt ur tystnaden. bankar efter min uppmärksamhet.

vänta lite jag kommer jag ska bara. jag ska bara lyssna klart på den här låten och kanske nästa efter den. dricka lite mer vin. säga hejdå till människor. jag ska bara tänka över eller jag menar. baby, jag kommer. och jag kommer. jag blir räddad från alla rastlösa själars längtan som drar mig ned och kanske ibland med. bort från alla krav och planlösa reflektioner. räddad till fridfulla andetag och en massa händer. till skratten som kommer ur natten och bara då.

krävande kulörta kattungekramar i en säng någonstans där alla djuren iakttar på rad. diskussioner om krigslitteratur, ångestladdad konst och en roadtrip till USA, om den outtröttliga värmen, kvinnor som gör mer eller mindre skillnad, böcker som kryper in under huden, morgontidningarnas påverkan. sådana saker pratar vi om.

jaså, du är tillbaka.

innan dess, höstmörkret fastän klockan bara var tidig kväll. dödskallelinnen och sånt, jag är ganska mycket trött på alla blommor som bara kommer in och tar över. hösten är förändringens tid, ge mig ännu mindre sömn än tidigare, mer litteratur som förändrar och en massa kläder i mörka färger. inte för att jag inte är ljus, utan för att jag vill ha det så.

det är jag som är mannen i den här relationen.

Dansa med mig.

mellan pastakoken och sängen är avståndet inte långt. mitt inne i stockholmsstad står torgståndet. jag kan se det från spegelhusets fönster medan vi väntar på avrättningen som sannerligen är en miserabel träff med mer eller mindre misslyckade människor. det är helt okej trots allt. allting som behövs är kärlek. en lättsam lek mellan armar och ben och mage och lår. kattungarna gör kullerbyttor på gräsmattan. gräset är inte grönare på andra sidan. men det är bra att du försöker hoppa. det är fan så mycket bättre än att stå still och hata sig själv lite grann. prova att hoppa, men se upp så att du inte sträcker någon vadmuskel eller två. efter en (tre) öl.

jag har bokat biljetter till regina spektor och killinggänget.
jag är fascinerad av fruktsorter, skogstokiga och galna människor, eld.
jag har en gedigen samling av böcker, urklipp, samlade ord.

på mitt skrivbord står det inte en, utan tre porslinsgrodor.
jag har inte bestämt vad de ska heta. men kanske sture.

fotot.

Högsta taket, högsta våningen.

hej baby, lever du, är du där? hallå, hör du mig? baby?

det gör jag förstås och ungefär en timme senare är jag där. men innan vi kommer dit, går jag mellan alla lyktstoplar och ljuset från dem är vackert, skört och samtidigt så väldigt beroende. de finns, men bara en stund till. existensen är tidsanpassad som också vi kanske är, jag trodde att vi var det. men nu vänds alltså allting upp och ner återigen. jag vet inte om det är bra eller dåligt. i ovetskapen svävar vetskapen just då, men sen ska även jag bli upplyst om jag bara vill. det vill jag.

det är en natt i slutet av september och natten är som en natt bara kan vara då. men trots att hösten officiellt är här, vilar en slags trygghet från sommaren över oss. det är ovanligt varmt för september, ovanligt sent för att vara oss. är det för sent för oss? det vet jag inte ännu, men snart ska jag bli upplyst. och i den vetskapen vilar jag tryggt för stunden.

om det bara hade varit lite kallare, lite mer iskristaller på vattentussar som inte finns, lite mer rökmoln ur andetagen som kommer, om det hade varit en annan natt men det vill jag inte. jag är kall om kinderna får jag veta, trots att det alltså är en ovanligt varm natt för att vara september. men jag fryser ändå.

ibland spelar tiden ingen roll alls.

fotot.

Snälla, åk inte.

det är inte så bara, det är huvudsaken. vi äter svindyr libanesisk mat men den är god. sköljer ner den med flera klunkar vin som döljer ängslan. kaffet är svindyrt det med. och i sanningens namn ganska intetsägande. men trots detta är det en förvånansvärt bra kväll. det är onsdag och det är så där bra som det bara kan vara på onsdagar. hoppfullt och lekande lätt, inte samma krav som med fredagar och lördagar för den delen. det är onsdag och jag mår bra.

en annan kväll men det kanske är samma vecka men det vet jag inte då. vi sitter på en båt och skålar för framtiden, drömmarna och alla svek som just nu befinner sig vid ett och samma bord. räkorna serveras tillsammans med rykande grönsaker och det är bra så. husets röda gör sig bra till, varken mer eller mindre. alla tända ljus reflekteras romantiserande i det mörka vattnet. vilken idyll, tänker ni. och det var det kanske också. men sveken stod mig upp i halsen.

lokala regnskurar, hårda vindar och blyertsgrå ångestklumpar mot vitt kakel och vita pappersark i vattentussar. i can tell you've been crying. snälla, åk inte. men det gör hon. och det gör så ont mitt i allt det glada.

fotot.

Den kvarglömda cykeln.

jag åker förbi ensamheten i en kvarglömd barncykel med bussen. därinne är det varmt, ombonat och människor. kvar på asfalten ligger en röd cykel. bortglömd, kvarlämnad, bortsprungen av ett litet barn. höstlöven flyger i luften och det är grått utomhus. trots detta känner jag ingenting utan att veta riktigt varför. jag är på väg till värmen, till det som är lättsamt och fint, till gatorna som återigen är mina.

ensamheten lockar, ropar och gör sig påmind i varje hörn. snälla, låt mig vara. i tystnaden mellan träden hör jag den. men i trafikens brus hör jag inget, bara ett mumlande som lovar något mer. det är höst nu, känner ni? jag vill gömma mig i hundra lager halsdukar och tröjor. vira dem, snurra och rotera runt armar och ben. snälla, värm mig.

uteserveringen och hoppfullheten en av dessa kvällar när sommaren återigen är på besök. vinet, människorna och alla ord som flyter så lätt mellan alla bord och stolar och förhoppningar. äpplena som ligger ensamma kvar i gräset som är ganska högt numera eftersom ingen bryr sig längre. jag hör barnskrik på håll. de låter lyckliga i all sin ängslan.

Rocken spelar ingen roll längre.

jag pratar mycket om vargar nuförtiden. och om kaninerna på min gata i stan. dessutom har jag köpt en pälsmössa som nog är den flottaste mössa jag sett. tvivelaktiga funderingar som försvinner spårlöst men hänger fortfarande kvar i garderoben trots allt. jag tycker fortfarande om nätterna, alla dessa nätter utan slut och vars början inte är alldeles klar mer än att den kommer. du har vackra ögon, vill jag säga men låter bli. det gör ändå ingen skillnad. inte just då.

i baksätet på en bil lyssnar vi på michael jackson och sjunger med och det är väl härligt. där och då är livet lätt. utanför har hösten oss i sitt grepp och vägen är slingrande och slutmålet inte helt klart. men någonstans ska vi och i den tanken vilar vi trygga för stunden. håret står nog åt alla håll. jag fryser inte.

middagsplaner, framtidsplaner, alltid samma. betydelsen av att välja och att således också välja bort. plocka ur det vettigaste, det bästa och det som passar. sålla bort det som inte känns rätt, är för stort, det som trycker mot tårna. jag tycker om soppa och karuseller och vinden som kommer när tunnelbanan åker in på perrongen.

fotot

I gotta get smart.

det är september nu. han frågar var jag hållit hus, men jag vet inte riktigt. kanske är det för sent, kanske är det alldeles i början. det vet jag inte heller. jag vet bara att hösten har kommit. känner ni den? jag tycker det känns friskt, trevande och härligt. det känns hoppfullt. ge mig mörker och stickade kläder!

vi går i regn, genom regn och springer mellan vattentussarna på gatan mellan busshållplatserna, mellan alla människor. jag ser dem inte, reflekterar inte över deras ansiktsuttryck, just då existerar bara en handfull samling, noggrant utvalda. paljettjackan är på och vi är kommer ungefär två timmar försent men boken jag läser är så himla fantastisk. inte för att det spelar någon roll. romantiska hotellrum med pudriga pasteller. avskalade och kanske också kalla rum. mitt nya hem. alla dessa tågvagnar och också flygplan. och bussarna! jag gillar känslan på tågstationer och flygplatser. den är hoppfull liksom hösten.

kaninerna där jag bor, försiktigheten i stegen, alla människor jag saknar och saknat. men hösten är här nu och det är dags att ta tag i livet. klyschigt såklart, men det är fan så mycket bättre än ingenting alls. bara nollställd inför årstiderna. känner ni kylan i vinden? den friska känslan? jag vill ha vinter snart.

Dancing the whole way home.

jag vill börja varje dag med en stor dos kattgos. det skulle göra mig gott vill jag tro. det och löpning på daglig basis, sen är det så bra så. jag inbillar mig att jag skulle bli så mycket mera vänlig genom denna regelbundna kontakt med ett djur. men jag vet inte. i ärlighetens namn tycker jag inte så fasligt mycket om katter. jag tycker om dem, det är inte det. jag tycker bara inte om dem så överdrivet mycket. whatever.

jag sover mestadels på tåg numera. ibland under en gran och under bar himmel och ni kanske tänker att det är så sommarnätter är som bäst och kanske är det så. jag vill alltid springa barfota över gräsmattor. häromdagen när vi gick in till staden hade vi solskenet i nacken och våra ryggar värmdes sakta upp. inne i lokalen drack vi öl och människorna runt omkring mig log och log och livet just då var så himla bra.

jag vill ha bättre kammade mattfransar, lugnare nätter utan avbryten sömn, varmare händer och ett lugnare sinne. mindre menlösa namn på kattungar, mer litteratur till min bokhylla, fler klänningar att älska. många fler sommarnätter utan slut. men mest av allt vill jag vill jag för andra gången på ett år flytta till Stockholm. så det gör jag imorgon.

Hej raring. Hur mår du? Jag mår bra.

jag skriver noteringsbok med iakttagelser från livet vi lever. korta händelser, men ändå bestående, kvarvarande och fullt påtagliga. kanske om blåbären jag plockade i skogen häromdagen, möjligtvis också om hur högt berget som jag stod på var, hur landskapet liksom föddes under mina fötter därnere, hur slingrande älven var mellan bergen. om de enkla dagarna som är för få.

men det är inte bara sånt, pretantiöst, tvivelaktiga noteringar. utan också andra minst lika viktiga sådana. potentiella kattnamn, hudens värme, blommiga grejer som jag vill ha. knälånga, kvävande, fruktansvärda strumpor. tryggheten i att sova med andras andetag alldeles runt hörnet men också tätt intill. om vägen mellan tanke och beröring, om tystnader som fylls igen, om lättjefulla saker. beundransvärda och sliskiga citat, kommentarer och betraktelser värda att spara. försiktigheten i rörelserna, den påtagliga blicken bland alla andra, människorna som betyder.

sådana saker.

Om vilka trappor som är bra.

kattungarna leker i ring och fåglarna flyger lekfullt. himlen är blå och drömliknande slöjor svävar på den och det är vackert så. människorna möter maneter på ett dansgolv vilket som helst. geléartade företeelser jag inte orkar med. sugrören suger sockerdricka på bibliotekstrappan som leder in i det fladdrande som också är det okända. jag tycker i regel bättre om trappor som leder någonstans än de som inte gör det.

tomheten i det vita fönstret liksom då.

äpplena paserar kvadrastiskt mellan mage och lår. kletar sig fast på kinden och kanske också i pannan. teet har blivit kallt och utanför flyger trädens bland i en väldig fart. små försiktiga blommor på rad slingrar sig nerför taket. till bassängen där fiskarna simmar runt och runt. de ser fridfulla ut.

fridfullhet är också det jag känner.

Sällsamma fiskar glida i djupen.

det är tidig kväll och drinkarna är redan färdiga och människorna är på väg om de inte redan har kommit. ur kvällen kommer musiken smygandes och lägger locket på. lättheten i allas rörelser, kvällen som delas tillsammans och det är bra så. kvällarna efter soliga dagar och alla förväntningar som kommer då. röda kinder, leende munnar och det är bara en massa armar som vill känna, omfamna, greppa tidpunkten. hålla fast kvällen, om så bara för ett litet tag. vill aldrig släppa den där lätta, svepande men också tryckande känslan. inte ännu men kanske snart. sluta tjata på mig, snälla.

vi pratar om objektiv, om att objektifieras och hur det är att vara ett objekt. allvarliga, attraktiva, attilraljer som diskuteras med stor övertygelse. klänningen visar mer än vad den täcker men det är fint så och håret är nytvättat, soltorkat, trassligt såklart och vinet är gott och snart tänder vi ljusen för det börjar skymma.

en och annan and kommer och hälsar på. inga andra fåglar. nedanför oss ligger sjön spegelblank och människorna börjar bli djupa, lättillgängliga och jag vill prata om edith södergran men ingen annan. jag skriver osammanhängande ut i natten. om att stå på sig, våga vara en man bland mjäkighetens torra organisation, framtidens kollektiv som är en framgångssaga, undulaternas hemlighet, lite sådana saker. lättsamma, smeksamma och lättjefullt, sådant som passar en julikväll.

Ack, detta förödande högtryck.

i den grönskande sommaridyllen där alla go nuts av den tryckande hettan och SMHI lovar förödande högtryck flera dagar i rad. trots detta regnar det mest hela tiden ändå, men det är bara en tvivelaktig notering. blommorna i varje hörn, mot min kind och kanske också under en och annan kudde men vad vet jag. glädjelösa strån, lättjefulla människor i för korta shorts, kroppens begär som väller ut över byxlinningen. snälla kvinna, skyl dig.

vi dricker vin och det är bra så och sommaren har väl aldrig varit lika vacker och skör som just denna kväll. människorna dansar i ring, vill beblanda sig, vill vara en del av, ja vad? ensamheten gör sig inte väl i idyllen. olyckliga själar bör inte bevista sig i random park. stay away!

asfaltsvägar, vilka som helst, som vi går på dem. sällan är stegen så lätta, så otroligt säkra, men också vingliga. som små försiktiga fula fågelungar på en äng med bedårande påfåglar. en nobody men vi märkte det inte då. för musiken är bra liksom vi och alla människor vill smaka, känna och kanske också lyssna.

baby, lyssnar du? hör du mig? vi måste härifrån, nu genast, nyss allra helst. förtrollningen är bruten, trollungarna spårlöst försvunna, vinglasen förödande tomma. det är över nu.

Love in July.

härligt insiktsfulla dagar med solsken varvat med ihärdigt och efterlängtat regn mot hett plåttak. jag lever och som jag lever. kryper och skrattar runt i skogen bland alla blåbär och granar. springer genom buskar, ramlar och reser mig igenom. håret är oborstat men härligt och blåmärkena på mina ben är många men det gör inget. kan man något än att älska ordet sommarben.

vi åker buss, tåg och andra inre resor genom öppna landskap och under broar. jag älskar nätterna och de som inte tar slut förrän nästa börjar. tyvärr är de för tillfället ganska få men de existerar. vi diskuterar litteratur, taxars fulhet och undulaternas förvirring.

jag handlar klänningar, underbara paljettbrydda kläder och en massa böcker. olästa böcker på rad gör mig för stunden lugn. det känns obeskrivligt tryggt. en massa ord som bara väntar på att bli lästa, bedömda, ihågkomna. det känns bra. så jag lägger böckerna på hög. jag börjar lära mig att fläta hår och vill alltid ha flätade förhoppningar nära till hands. ni vet, dagar.

Au revoir Simone.

det var längesen nu. jag har varit upptagen med nätterna, de sömnlösa nätterna, men också de utmattande och vackra. jag har fått ungefär tvåhundra myggbett, lekt ute i skogen, åkt mycket tåg. jag har delat mina andetag med andra, blivit berusad och krusad, tappat fotfästet och återfått det. åkt genom motljuset med alla ängar på min högra sida och på vägen tillbaka även den vänstra. jag har diskuterat väsentliga livsfrågor och läst mycket edith södergran för att hon är finast och den bästa färdlektyren. jag går upp före klockan sex varje morgon. sover som vanligt alldeles för lite. sandkorn mellan tårna men oftast inte. värmen i alla händer och smekningarna mot min kind. alla luftslott under täcket men också alla andetag som inte formas om till ord utan bara blir just andetag. det är juli nu.

hoppas att ni lever lyckliga dagar!

Äppelknyckarjazz.

jag berusar mig på vin och det är fredagsfeeling i varje människas steg. handlar smultronblomma, dricker kaffe och en och annan påtår utomhus med utsikt över vatten, funderar på att börja packa men gör det inte. varm luft från atmosfären och inne i bilen och bland alla sökande människor. det luktar nyklippt gräs.

vi sitter i lokalen och skålar med glasen fulla av förhoppningar. ljusen fladdrar över väggarna och utanför piskar regnet obarmhärtigt mot fönstren. vi pratar om tryggheten i lokaltidningar, om litteratur, om bortsprungna katter, ökenlandskap med femtio mil till närmaste stad och om honom men mest om mig. människor är allt bra fascinerande.

överambitiös planering och mer eller mindre viktiga tidsfördriv. återigen regnet mot rutan och kanske att jag svär ett och annat ord över vädret. men jag jobbar på mitt osunda förhållande till väderleksrapporterna och det är bra så. jag klättrar upp på staketet och ska precis hoppa ner till andra sidan när jag stoppas och får hoppa ner igen och det känns inte tillfredsställande. det är bara det att dörrar är så väldigt förvirrande.

Dreaming of you.

amen gud vilken nostalgitrip. hittar en fin spotifylista hos emelie vilket i sig är så himla värt, men mer värt är vissa av låtarna på den. den tar mig på några sekunder tillbaka till sommaren 2007, en av de i särklass bästa somrarna i mitt liv.

inga speciella bekymmer, mest bara solsken
en massa fester och sommarnätter utan slut
nattbad! så himla himla fint
solskensmånad i spanien. muy fantastico
tidiga löpmorgnar bland bergen där
den där sköra och spröda längtan
soltorkat hår och solbrun hud
myggbettsben, grillkvällar och parkhäng

oh my god.

det är bra nu också, det som kallas livet,
men still, det var en jäkligt bra sommar.

I don't sleep well.

regnet mot rutan och förlusten i ett rum med tomma väggar och inte så mycket mer. blommorna som finns där är i plast och det ligger något sorgligt över det hela. något ogripbart jag inte kan förstå just då. när alla människor gått hem och ensamheten finns i de tomma glasen på bordet. förhoppningarna som grusas i handen, rullar runt för att sedan gå sönder helt. när musiken går från låg volym till tystnad i ett förvirrat ögonblick. blicken som fastnar kvar lite för länge, handen är lite för nära ryggslutet och fötterna befinner sig svävandes några centimeter ovanför golvytan. kanske att det är vinet eller så inte. hur som helst, det är vad man skulle kunna kalla en bra kväll.

ändå känns det så tomt.