jag läser gamla mail jag skrivit. orden känns så främmande och ovana att ta i min mun nu. hur jag uttryckte mig och vilka ordval jag gjorde. nej, det är ingen vidare rolig läsning. men det är ärligt.
det är väl största behållningen: deras ärlighet. att jag menade varje litet ord. det var ingen lek. det var allvar i varje stavelse.
jag lägger dem i en mapp och tänker att jag borde radera dem men att ta bort dem vore att förlora en del av den jag var då. jag vill inte det.
så jag läser dem igen, mailen, och häpnas över hur modig jag var ändå.
när jag krävde att bli älskad.
1 kommentarer:
Som att läsa en av sina dammiga gammla dagböcker. Fast skrivet till en person. Jag har tagit bort många sådana mail. Men tycker det kan vara skönt att förlora sig själv. De bitar som har gjort ont iallafall.
Och för allt i världen du får aldrig sluta skriva!!
Skicka en kommentar