Who said that time was all we had.

jag går samma väg som jag gått ett helt liv. på grund av väderomständigheter är asfalten islagd och jag halkar och svär.

den här vägen:

varma tårar längs kinderna på natten

tidiga mornar på cykel genom junimornar

tusen kilometer löpta mil upp för

jag minns hur jag frös om handen eftersom jag glömt att ta på mig vanten igen efter det att jag hade svarat. jag minns hur hans röst lät och hur den fick mig att känna.

hur jag svarade hallå och skrattade flera gånger redan de första minutrarna. hur rädd jag var för att ramla.

hela juni:

hur jag gick den backen på en minut. hur lätta mina steg var.