incredibly close & extremely loud.

Summertime sadness.

2012-02-02T20:42:00.003+01:00

nära där jag bor finns det en restaurang. den är oftast välfylld på kvällarna och på onsdagarna spelar visst ett jazzband där. det var en kväll vilken som helst som jag såg honom, den ensamma mannen.

han är kanske runt sjuttio år fyllda och välklädd i kavaj och skjorta där han sitter vid ett fönsterbord. han tittar inte ut. istället har han blicken sänkt och jag tror att han lägger ut servetten i sitt knä. någon slags kötträtt står framför honom på bordet likaså ett glas rött.

jag saktar omedvetet ner farten och söker hans blick genom glasrutan. han ser så fridfull ut. ett, två, tre steg och jag har passerat. men bilden av honom, ensam vid sitt bord, den hänger kvar i flera timmar efteråt.

kanske glömmer jag den aldrig.

Time to send someone away.

2012-01-31T10:29:00.000+01:00

minnesfragment

1. du vid det öppna fönstret. hur du vänder dig bort och säger något som jag inte hör. din farfars gamla sko står på fönsterbrädet och du fingrar på det slitna lädret. du vänder dig plötsligt om. du har bar överkropp och på din skuldra; färgglada mönster som fortsätter ner på din rygg.

2. du ute på parkeringen vid bygdegården mitt ute i skogen. det var inte nyår men det var vinter och snön låg djup. du rökandades framför mitt ansikte. du hade sagt att jag borde komma dit. jag gjorde alltid som du ville.

3. du i bilen. hur båda tittade på grusvägen som fortsatte i en evighet rakt ut i skogen framför oss. hur vi inte pratade med varandra. i tystnad färdades vi och du hade nyss stängt av radion. det var ovant att vara tyst med dig.

4. du i telefonen. hur du vädjade. jag sa någonting om kvällen före och du sa att du jobbade och inte kunde prata och vi kunde väl prata senare och jag kunde väl komma imorgon som vi bestämt.

5. du vid övergångsstället. hur jag inte brydde mig längre.

Look down our road.

2012-01-30T23:18:00.000+01:00

jag åker genom ljuset och platta landskap på båda sidor. det var länge jag var i skåne och ändå slår det mig så hårt. landskapet. jag minns hur jag den första tiden när jag bodde här letade efter berg eller vad som helst i horisonten. omslutande och trygga bergsryggar.

men man hittar aldrig några.

istället fortsätter landskapsbilden i en evighet rakt in i den mjölkvita himlen. det är svårt att riktigt veta när jord och åker övergår i någonting annat. atmosfär. jag saknar alltid materia när jag är i skåne. det är så svårt att greppa och ta in allt det formlösa.

men jag gillar skåne och jag saknar det ibland.

Blood bank.

2012-01-30T23:17:00.000+01:00

jag går hem genom stockholm och det är en kväll och det är så satans kallt. jag borde stänga kappan men jag orkar inte. jag orkar inte ta på mig vantarna orkar inte knäppa knapparna orkar inte vira halsduken ordentligt.

jag orkar inte.

det är den mest bestående känslan.

sedan går jag förbi vasaparken och jag stannar och tittar på barnen som spelar hockey och det gör mig glad. rättelse: gladare. i den dunkla belysningen i parken kan jag urskilja människor. ensamma hundägare. promenerande par. kompisgäng. också jag.

jag går länge i parken.

sedan börjar jag tänka på förkylningar och stänger kappan. jag går raskt vidare.

rättelse: jag går hem.

For Emma.

2012-01-29T22:43:00.001+01:00

det är en söndag och först skiner solen och det är det bästa vädret men sedan kommer det moln in över stockholm och lägger staden i ett halvdunkel. var är solen när man behöver den, tänker jag då. det är eftermiddag nu och regnet känns inte allt för långt borta. snälla regna inte tänker jag.

var är du när jag behöver dig, tänker jag också.

det är alltid solar och människor och väder som försvinner och aldrig kommer tillbaka. eller så här: klart de kommer tillbaka men det dröjer för det mesta ett tag.

This old routine.

2012-01-26T09:13:00.000+01:00

jag läser gamla mail jag skrivit. orden känns så främmande och ovana att ta i min mun nu. hur jag uttryckte mig och vilka ordval jag gjorde. nej, det är ingen vidare rolig läsning. men det är ärligt.

det är väl största behållningen: deras ärlighet. att jag menade varje litet ord. det var ingen lek. det var allvar i varje stavelse.

jag lägger dem i en mapp och tänker att jag borde radera dem men att ta bort dem vore att förlora en del av den jag var då. jag vill inte det.

så jag läser dem igen, mailen, och häpnas över hur modig jag var ändå.

när jag krävde att bli älskad.

New year's eve.

2012-01-24T09:34:00.000+01:00

jag hade glömt både mössa vantar raggsockor och halsduk. det är det första jag minns. hur jag frös som fan. iklädd tunna nylonstrumpbyxor traskade jag hem den natten genom skogen. det var tjugofem minusgrader och jag minns att jag tänkte: om jag överlever den här natten så klarar jag allt.

min musikspelare frös också och kunde till slut bara spela en låt på repeat. det var ändå bättre än tystnad och jag var lite rädd för vargar och om jag bara lyssnade på musik så hörde jag i alla fall inte när de kom. det kändes skönare.

det hade fallit snö under dagen och ett mjukt täcke låg över vägen. jag såg byn på håll och jag fick en konstig känsla i magen och jag tyckte att allting var så satans vackert. som att det var första gången jag på riktigt insåg det.

klockan var fem och jag var alldeles ensam. jag tänkte när det slog mig: jag är inte rädd egentligen, jag är bara ensam. han jag nog var kär i hade jag lämnat på ett vardagsrumsgolv och jag hade sagt att jag inte kunde sova med honom på golv heller.

det var den första dagen på 2010.

Dance to another tune.

2012-01-23T22:43:00.000+01:00

vad jag minns mest av den våren?

tågresorna som aldrig tog slut. solen som inte sken förrän i början av april. hur vi gick över isen en söndag. när jag gick hem genom skogen en natt i januari och ville gråta men kunde inte eftersom det var tjugo minusgrader. den där rädslan. litteraturen jag aldrig läste. alla brev jag skrev men aldrig skickade. resväskorna jag köpte. hur jag frös mest hela tiden och inget te i världen hjälpte. när vi åkte till närliggande byar bara för att dricka kaffe. alla nätter då jag satt uppe. äppelträdgårdens ensamhet i februari.

Any day will do fine.

2012-01-22T15:57:00.000+01:00

jag går förbi ögonkliniken nära centralstationen dit jag följde honom en tidig morgon i oktober. kötiden där var lång och det var min sista dag i stockholm och han sa att han kunde ta det dagen efter istället. vi tog tunnelbanan några stationer bort och han skulle visst till någon musikaffär och köpa något. vi gick över en bro och det blåste fasligt mycket och vi stannade mitt på den och tittade ner på vattnet och skrattade och han ställde sig bakom mig och la sina armar runt mig.

han andades varmluft stötvis in i mitt öra och berättade anekdoter om broar och stormar. nedanför var vattnet mörkt och avlägset. hans händer hittade in under min tröja och han la dem på min mage och det var kallt men skönt. jag sa att om tre timmar går mitt tåg. han sa att han var tvungen att visa mig något först.

vi gick vidare till affären där han köpte det han nu skulle köpa och sedan åkte vi två stationer längre bort och när vi kom upp där så var vi nästan i en park och han tog med mig till en parkbänk. vi satte oss där och jag frågade vad han ville visa mig.

jag ville bara visa dig den här platsen, sa han.

han sa det så enkelt.

det var den femte och sista parken han visade mig.

Hounds of love.

2012-01-22T15:40:00.000+01:00

det snöar nu. stora vita flingor faller ner över ett nollgradigt stockholm. det är inte optimala förhållanden för vinterväder, men det är bättre än inget. på gården har barnen samlats med pulkor och de åker nu för glatta livet på de få millimeter snö som fallit.

snön fortsätter att falla och jag har redan gått och åkt tåg genom det. snöfallet.

det gör mig väldigt lycklig.

The lion's roar.

2012-01-19T20:41:00.001+01:00

jag går på stan och handlar skrivböcker och vin och pennor och vykort jag aldrig kommer skicka. i mina öron har jag first aid kits nya platta och om två timmar ska jag möta upp en vän för kaffe. för tre minuter sedan stod jag på akademibokhandeln på mäster samuelsgatan och knäppte kort på kurslitteratur som handlade om det nya nyhetsparadigmet. det tycker jag var roligt och jag skickade sedan bilden till mina vänner så att de också fick sig ett gott skratt.

vi har nyss läst om det dominerande paradigmet inom public relations. varför denna bok kan ses som en smula lustig i denna begränsade vänskapskrets.

paradigmet. jag tycker att det är ett festligt ord.

jag dricker kaffe och promenerar sedan hem och helt plötsligt är det sent och jag går förbi vasaparken där de spelar ishockey. bredvid planen är det gräsmatta. men ändå, ljudet av skridskor över isen är så fin.

en känsla av vinter när ingenting annat tyder på det.

You really got me.

2012-01-18T22:14:00.000+01:00

hon mindes inte när han fick den påverkan på henne. plötsligt en dag hände någonting och då kände hon hur ont det gjorde. hur den händelsen fick henne ur spel i flera dagar. hon räknade till tre dagar och tre nätter men det gjorde fortfarande ont. det var ovant.

hon skrev arga lappar:

jag hatar dig för hur ont du gör mig, skrev hon.
jag hatar dig för din tystnad, skrev hon.
jag hatar dig för att allt är för sent, skrev hon.
jag hatar dig för att du inte bryr dig, skrev hon.
jag hatar dig för det du sa på bron, skrev hon.
jag hatar dig för att jag är så skör, skrev hon.
jag hatar dig för att du bara gick den dagen, skrev hon.
jag hatar dig för allt du inte gör, skrev hon.
jag hatar dig för hur du får mig att känna, skrev hon.

efter tre veckor hade hon en låda full med lappar och hon postade den till honom. portot gick på 100 kronor för hon ville ha en extra stor låda. hatpost måste få ta plats.

hon knöt till och med guldsnöre runt.

In the hearts of men.

2012-01-18T09:34:00.001+01:00

jag gick förbi mitt gamla jobb igår. i korsningen där det alltid är bilar och en biograf och en massa restauranger. det var en bra korsning och ett bra jobb. allting var så nytt då. stockholm. livet. jobbet. han.

jag minns en av alla personalfester. vi satt i köket och jag vet inte var de andra var men jag tror i rummet bredvid för jag kommer ihåg musiken och skratten därifrån. han la handen på mitt lår och sa att jag var bra och han kramade mig hårt flera gånger på raken och jag såg att han ville säga något men han sa inget. istället tog han min hand och sa återigen att jag var bra.

jag fastnade i hans ögon och vidare in i hans hjärna och jag ville vara där. jag ville vara därinne länge. han har alltid fått mig att känna mig trygg. trygg och älskvärd. jag sa att jag aldrig ville glömma honom. och han skrattade och sa att han inte skulle någonstans. att han aldrig skulle släppa mig.

han ville säga något igen. men han sa inget.

några arbetskamrater ramlade in i köket och skrattade och förtrollningen var bruten.

vi gick vidare till någon klubb och jag fick aldrig veta vad han ville.

The recordings of the middle east.

2012-01-17T22:12:00.001+01:00

det var en höstkväll i oktober. du kom och ringde på och du var flera timmar försenad och du hade halsduk för första gången den hösten. du var så fin i den och jag sa det till dig.

jag sa: den klär dig.

men det enda jag ville fråga dig var: var har du varit.

jag antar att jag inte ville veta.

The end of the movie.

2012-01-14T12:44:00.001+01:00

han kommer springandes mot mig vid sankt eriksplan. han, det är den löpande mannen. hans steg är långsamma och tas med full precision. ett smålunkande över isfläckad trottoar. han ler.

det är det som fångar mig först. hans leende. hans förnöjsamma leende. han slänger en blick på pulsklockan. för en sådan har han, denna sextioåriga man. han har senaste skorna, senaste jackan, senaste löpartightsen, senaste mössan, senaste vantarna, senaste strumporna,

senaste klockan.

han är så älskvärd där han springer. som att han älskar varje steg han tar. som att han älskar löpning. det gör mig glad. han har förmodligen sprungit tusentals mil under sitt liv. och älskar det fortfarande, för sådan är man när man är inbiten löpare.

det är en sådan fin tanke.

Watching birds.

2012-01-12T18:08:00.000+01:00

det var en varm och stilla gråt längs riksväg 83 och jag minns den så tydligt. förhållandet kring den var som sådan att jag hade nyss slutat arbeta och nu körde jag hem i den röda bilen och det var nog mitten av juli.

och jag hade haft en bra dag på jobbet, det var inte det. istället var det någonting obestämbart. något som låg och gnagde. det var bara en känsla jag fick.

oh vilken härlig dag, sjöng plötsligt ted gärdestad i min iphone och orden slog mig som knytnävar i magen och kändes som ett hån. eftermiddagssolen sken och ikväll skulle jag få sitta på uteservering med mina vänner. det var en fredag.

ändå kunde jag inte sluta gråta.

I saw you blink.

2012-01-11T21:02:00.001+01:00

varje dag var en möjlighet till nya besvikelser och svek hela den våren. jag var på väg hem och klockan var kanske sex på morgonen och det var juni och jag kunde fortfarande inte sova hos honom. jag minns att jag visste att det här var sista gången. sista gången som jag följde honom hem.

det hade gått alldeles för långt. det här. det som vi höll på med.

först bröt hanner mig, sedan fick han mig igen. jag vet inte varför jag tillät det hända. förmodligen för att jag inte visste bättre. detbörjade på påsken samma år. efter några månaders tystnad och frånvaro sprang viin i varandra. jag hade vargtröja på mig. han hade vargtröja på sig.

det gårinte att bete sig rationellt efter ett sådant sammanträffande.

han sa att jagvar fin och att han hade saknat mig och att han var glad att se mig och att detvar så längesen och förlåt för att han inte hade hört av sig och varför hadeinte jag hört av mig och om jag kommer till lund måste jag verkligen verkligen verkligen höra avmig och ja, du är verkligen jättefin.

påskenövergick i vår, som övergick i sommar.

det var tvungetatt få ett slut.

I never thought of home.

2012-01-10T06:38:00.000+01:00

snön föll över stockholm den natten och det gjorde mig glad. snö är tryggt och omslutande. det är hanterbart.

snö är hemma.

jag tänkte: nederbördsrelaterade skeenden i vädret påverkar mitt välmående i för stor utsträckning.

ändå kunde jag inte låta bli att gå ut.
ändå kunde jag inte låta bli att bli glad.

jag kände mig gladare än jag gjort på väldigt länge.

And then you kissed me.

2012-01-09T23:19:00.000+01:00

du gick längs vägen nedanför där han bodde och förhoppningen syntes i dina steg och om tre minuter ringde du på. om du hade tittat upp hade du sett att han stod i fönstret och tittade ner på dig.

andfådd hade du ringt och sagt att du hoppade av bussen nu. eller snarare, att du gick i den där jobbiga backen upp till hyreshuskomplexen. han ställde sig och spanade efter dig och höjde handen till en hälsning innan han kom på att han var på femte våningen och att du inte tittade upp.

han knöt handen i fickan och gick sedan till ytterdörren och spanade ut genom titthålet. ingen du än. han strök långsamt bort osynliga smulor och skrynklor från sin skjorta. andades djupt från magen flera gånger. ett andetag, två och tre.

han stod i hallen och formulerade vad han skulle säga.

"nämen hej"
"god afton"
"hej, vad roligt att du kunde komma"
"hej på dig"
"hej, vad fin du är"

han mumlade hälsningsfraserna för sig själv. plötsligt ringde det på dörren.

"hej, du är efterlängtad".

för det var du.

Eyes be closed.

2012-01-06T09:31:00.004+01:00

jag tänker på dig i ensäng och det är någon slags vinter.
du ligger tyst. eller, jag tror att du är tyst förjag kan inte komma ihåg att du säger någonting.

det är något med ditt sätt attbetrakta mig, du tittar på mig som om du ser mig med nya ögon, som att du ser mig, på riktigt.

jag kommer ihåg att det är läskigt, det känns som att du ska upptäcka något som du inte kommer tycka om. men istället lägger vi oss undertäcket och det är natt nu och mina fötter är kalla mot dina ben.

jag tänker attså här nära har jag aldrig varit någon tidigare. min näsa mot dina nyckelben och din rygg under mina händer.

det känns som en vana men ändå så nytt.

All this and heaven too.

2012-01-06T00:54:00.001+01:00

vision för 2012, forts: skratta betydligt mer och oftare, ha lockigt hår, dricka kallt vitt vin i snygga barer i större utsträckning, sluta älta och analysera sönder allt, vara ärlig, börja göra klassikern, plugga något så in i helvete, läsa mycket, skriva helst varje dag, fjällvandra, hångla mer.

Everything is one big christmas tree.

2012-01-06T00:47:00.000+01:00

jag fick mon amie-muggar i julklapp. de är så himla flotta.

All i want is you.

2012-01-06T00:37:00.002+01:00

och jag kommer hem igen och jag förbereder mig på snö men det är kanske två millimeter snö i stockholm och så varmt att jag häpnar. jag tittar ut genom fönstret på utsikten som är min. hemma. innan jag for hittade jag ett anteckningsblock från början av 2010 och jag läste om norska fågelsporter, nattliga promenader, alla festerna i det där huset, tågresorna och hur jag kände när han ringde mig och... nej, jag orkade inte läsa mer.

jag kände ingenting. det var skönt.

mitt mål för 2010 var:

- bli smal, snygg och rik.
- skriva en bok.
- hitta mig själv.
- läsa viktig litteratur.
- sluta köpa skitsaker.
- skratta mer.
- springa.
- må bra.

jag var så obrydd då.

Down in the valley.

2012-01-05T08:50:00.001+01:00

eller, jag är fortfarande rädd. bara inte lika ofta.

Anyone else but you.

2012-01-05T00:11:00.000+01:00

jag skriver sida upp och sida ner i block som jag kommer spara i en låda någonstans. tidiga mornar kör jag genom kompakt mörker till redaktionen och jag lyssnar på samma låtar som i somras och jag tänker att allt är så lika men ändå så annorlunda nu.

jag skrattar och jag fungerar och mina rörelser rör sig i ett mekaniskt mönster mellan dator, kaffekoppen, händer, penna och block. jag tänker på saker jag borde införskaffa: bättre skidutrustning, hårprodukter, varmare tröjor, tekoppar, litteratur och tågbiljetter.

jag skriver ner alla saker på lappar som är spårlöst borta dagen efter.

jag tänker: i somras åkte jag den här vägen och lyssnade på den här låten och jag for genom ljuset och allting var i början och jag var rädd.

jag är inte lika rädd längre. bara mycket annat.

All this and heaven too.

2012-01-01T23:48:00.002+01:00

vision för 2012: vara lycklig oftare.

The best person i know.

2011-12-31T00:21:00.000+01:00

han säger: jag måste gå, du luktar för gott. och jag skrattar och han lutar sig nära igen och drar in ett djupt andetag. han upprepar: du luktar för gott.

jag säger att han ljuger men att jag blir glad.

han säger igen att han måste gå.

ändå står han kvar.

Baby it's cold outside.

2011-12-24T00:10:00.001+01:00

God jul fina människor!

God jul katarina, johanna, julia, isabelle, alice, rebecka,
caroline, emil, peter, emilia, hanna, emm och alla ni andra.

Jag tycker om er.

Pass me the salt.

2011-12-08T20:58:00.001+01:00

Jag vill ha en lägenhet med högt i tak och stora fönster ivardagsrummet och i alla andra rum och i köket: likadana lampor på fot ivartenda ett av dem.

Jag vill ha ett bibliotek med böcker från golv till tak.Ordnad efter att smart system, varför inte till exempel efter färg.

Jag vill ha dyra doftljusöverallt i boendet. I varje litet hörn.

Jag vill ha en ärvd ljuskrona och konst och ett matsalsbordi mörkt trä och omatchande stolar och en servis till exempel mon amie och endivan och en renässanssoffa och kanske en liten katt.

Jag vill ha ett fruktfat medgranatäpplen och citrusfrukter och hårda päron.

Jag vill ha en rund säng och tusen kuddar och fleraduntäcken och där ska jag bo i flera timmar varje dag.

Jag vill ha ett trägolv attbona.

Jag vill ha en man som lagar risgrynsgröt till mig och mortlar kardemumma och strör över precis när den är klar och serverar den framför den öppna spisen med orden: för dig gör jag allt i hela världen.

Jag: vad som helst?
Han: ja, allt.

We are nowhere and it's now.

2011-12-05T20:37:00.001+01:00

det är den femte december när jag kommer på att det kanske är dags för något slags julpynt. så jag köper en ljusslinga att snurra runt min sänggavel och julglitter att ha där det passar sig. varför inte runt tavlan och runt dörren eller babuschka-dockorna i fönstret. jag lyssnar på julmusik och tänder ljus och boendet är redan fullt av röda saker typ dukar typ kuddar typ stolar.

ändå känner jag det inte.

jag tror det beror på bristen av snö. plusgraderna. regnet. kombinationen av allt som är hemskt gör att ingenting känns. en fadd känsla av meningslöshet.

jag vet inte. det kanske bara är måndagen som sådan.

jag köpte aspirin idag. det gjorde mig märkbart lycklig.

Cold summer.

2011-12-04T21:13:00.001+01:00

Du tappar grönsaker på dina skor och det är en park och en vår. Dina fräknarblir fler och du tappar ord. Jag minns det som en lördag men jag har egentligen inga belägg för det.

En dag vilken som helst var det då rakt inte och jag kommer ihåg hur jag räknade vad du sa i mitt huvud. Det var inte alls särskilt svårt. Du hade slutat prata med mig sedan en tid tillbaka.

Genomträdkronorna, övergräsmattorna, hörde jag sommaren. Det brände på min hud och jag försökte nå din hand i gräset men du flyttade dig längre bort och till slut var vi tvungna att skrika åt varandra för att överhuvudtaget göra oss hörda.

Kännmin puls, du gör migalldeles varm och fin ochbra, vill jag säga. Men jagsäger det inte.

Detär så mycket jag inte säger

Play with fire.

2011-12-02T11:02:00.001+01:00

Hans läppar rör sig oregelbundet, jag kan inte tyda vad han säger. Han pratar så tyst, jag hör inte. Han lämnar våta fläckar på mitt golv när han går. Han går alltid på morgonen.

Hans händer rör sig okoncentrerat. Jag kan inte värja mig från dem. De är överallt och han hittar trådarna. Han andas i min nacke och den varma luften blir alldeles kall av hans mun.

Hans ögon rör sig oroligt. Jag kan inte se vad han betraktar. Det är kanske klockan eller teven. Han tar mina händer och lägger dem mot sin panna. Hans läppar rör sig oengagerat. Jag lyssnar in i hans öra.

Han frågar om jag tror han har feber men jag vet ingenting

I want the world to stop.

2011-11-30T22:50:00.001+01:00

Hanskrattar i mitt öra. Genom en telefonlur hör jag tystnaden efter skrattet. Jagvill ta hans hand eller så. Hålla den hårt och aldrig släppa taget. Inte för atthan inte ska falla utan för att jag vill hålla den

handen

över ett bord, på etttågsäte, längs trottoaren tar jag hans hand. Han säger att jag är torr när hansmeker mina knogar. Jag säger att det är på grund av yttre påverkan ochförsenade tåg.

Jag tar hans hand på perrongen.Lite för hårt men verkligen inte för länge. Hans tåg går om kanske två minuternär jag säger att jag ska börja ta hand om mina händer, använda dyra handkrämer

bara han kommer tillbaka.

Howard makes it all go away.

2011-11-30T22:40:00.001+01:00

Han låg i min säng och rökte cigaretter medfönstret öppet. Det lockiga håret låg utslaget mot kudden och jag tänkte attjag inte ville byta sängkläder på minst en vecka. Han luktade alltid varmasfalt och hav och nyklippt gräs, det borde inte lukta gott, i vanliga fallskulle jag avfärdat det, men det luktade maj.

Jag ville alltid minnas dendoften.

Fall at your feet.

2011-11-29T18:50:00.001+01:00

Sorttjärn, 17 juni, 2006.

Barndomen har precisslutat och i gränslandet firar man födelsedagar på löpande band och någonbjuder på viollikör och du flyttar till Stockholm.

Josefine: Antiklimax ärbara ett resultat av saker som aldrig kommer till skott. Ingenting händer här.Allting är ett klimax som aldrig sker.

Agnes: Vet. Samt att allaär galna i motordrivna saker? Igår åkte min brors kompis tremänning tillHassela för att köpa en skoter.

Josefine: Mitt endarelation till mopeder är att de ska vara gröna.

Agnes: Jag tror faktisktatt den här som han köpte är svart. Han köpte den för pengarna han fick när hansålde sin samling av mopeder.

Josefine: Det är fansommar nu.

Agnes: Ja.

Josefine: Men så är han juinte heller särskilt smart.

Time of no reply.

2011-11-24T01:20:00.001+01:00

Det var september och jag stod i en skolkorridor när jag ringde honom för att gratulera på födelsedagen och det var ett av de första riktiga samtalen och han var i Stockholm och när han sa att jag borde komma och hälsa på sa jag inte mot och bokade en resa veckan efter.

Han hade sovit dåligt och var lite sjuk men han log och när han sa att han inte ville missa mig trodde jag honom och vi promenerade över broar och hamnade på en kyrkogård och det kanske regnade lite men jag minns bara att den gråa himlen var vacker och att detta var en av de finaste dagarna.

Det var en tågperrong och vi stod i snöfallet och hans ansikte var så nära och jag såg hans mörka ögonfransar och tyckte om dem och när han sa att jag borde komma och hälsa på sa jag att jag skulle komma fastän jag visste att detta var sista gången vi sågs och när han ringde tryckte jag bort han samtal och det var inte det att jag inte ville prata med honom utan jag kunde bara inte vara den han ville.

Det var en vår och en ö och två människor och den ena var jag och jag hade stickade tumvantar för det låg fortfarande fläckar av snö kvar och vi satt på den fulaste bänken när han sa att han inte ville mer och det var väl då det började snöa och jag insåg att det var dumt att jag tagit vårjackan.

Jag antar att jag höjde rösten mer än vad som var nödvändigt men han hörde inte vad jag sa och jag satt i sängen och han stod vid fönstret och jag antar att han ville att jag skulle gå men jag visste att när jag gick så skulle det vara slut så jag bad honom att hålla om mig.

Vi gick kanske den längsta promenaden över hockeyplaner och små berg och ett helt liv och efter en bit tog han min hand och det var så nytt och det snöade och han sa alla rätta saker och jag tänkte att detta var på riktigt.

I gave you all.

2011-11-22T22:08:00.001+01:00

Din hand sökte sig efter telefonen. Du skrev ett sms som du ändå skickade. Det tog två timmar. Du slog numret. Det gick en timme. Två. Du ringde inte.

Du tänkte: nu orkar jag inte mer.

Sedan blev det en tisdag och du tänke: jag ger det en dag till.Och sådär fortsatte det i en evighet. Det var ohållbart.

Du visste det.

Never let me go.

2011-11-21T20:54:00.000+01:00

Hur han tittade på dig och såg allt. Han såg dig men du märkte det inte då eftersom du vände bort blicken och tittade ner på snön eller för stunden intressant grus på marken istället. Det var en mars och början på allt fastän du inte visste det.

Han: fryser du?
Du: nej.
Han: du ljuger.

Ni gick över en is och du var inte rädd men du sökte ändå efter hans hand och du frös faktiskt inte men du fick trots detta låna hans mössa. Du fick låna hans hand också och han tryckte ner både sin hand och din i sin stora ficka och du tänkte: detta är en så fin beröring.

Det tog kanske en timme och sedan var ni framme.

Han: vad tycker du om mig egentligen?
Du: jag tycker bra om dig.
Han: du ljuger.

Ni kom aldrig tillbaka dit.

Hearts a mess.

2011-11-20T18:35:00.000+01:00

Jag stod innanför en dörr som nyss stängts och jag visste. Det var en fredag och jag hade aldrig varit lika säker på något i hela mitt liv. Känslan av total övertygelse spred sig genom kroppen och jag kollade så att dörren var låst trots att jag redan gjort det tre gånger.

Hur lång tid hade gått sedan den stängts. Kanske tre minuter. Max fem på sin höjd.

Jag kunde fortfarande känna närvaron i boendet. Den var påtaglig och om jag blundade var verkligheten ingenting annat än just en dröm som jag kunde vakna ur. Jag visste att jag skulle stå där vid dörren flera gånger från och med nu. Vissa dagar kanske tre gånger om dagen, andra betydligt fler. Jag visste att jag ville stå där.

Jag antar att jag bara ville vara nära.

The great escape.

2011-11-20T18:31:00.000+01:00

Han hade en förmåga att alltid komma lite försent. Det var inte en stor försening det rörde sig om, utan bara någon enstaka minut. Ibland tre, andra gånger fem. Det var egentligen ingen sen ankomst att tala om faktiskt.

Men han bad alltid om ursäkt i lika många minuter. Upprepade samma mantra om och om igen. Förlåt, det var ej min mening, men bussen kom för tidigt, den där mannen ville prompt tala med mig och mina skosnören ville bara inte låta sig knytas med en gång.

Han talade alltid så snabbt och det gick bara att uppfatta enstaka ord. Efter att han rabblat samma sak om och om igen fick man det till ett sammanhang.

Det blev vinter och hans förseningar blev längre och ursäkterna allt mer invecklade. De handlade om påkörda djur i kurvor, busskomplikationer och missade promenadstigar. Han kom i regel alltid minst tio minuter försent och när februari kom hände det att han blev både femton och tjugo minuter försenad.

Han började ge blommor till sällskapet som fått vänta. Alltid röda rosor och alltid små kort med ursäkter och förhoppningar om att han verkligen skulle försöka börja komma i tid.

Det blev mars och det hände att han inte kom alls.

Eter flera timmar ringde han och han var alltid andfådd och hade andan i halsen som att han sprungit till telefonen från vad han nu höll på med. Som att han i all hast kommit på att han var försenad.

Förseningarna blev till ursäkter som blev till försvinnande. När april kom slutade han att komma överhuvudtaget.

Han fortsatte att sända er blommor sommaren ut.

Sedan kom inte de heller.

Was it worth it.

2011-11-14T22:47:00.001+01:00

Du kunde inte somna den natten heller. Istället låg du vaken och skrev mail till dig själv på din iphone. Du skrev: kom ihåg den känsla som du har nu. Hur ont det gör i ditt hjärta huvud ben armar allt. Kom ihåg hur du inte kan sova för att du är för rädd. Kom ihåg hur ont det gör.

Det blev fem, tio, femton mail. Korta fragment från ett liv. Alla med olika ämnesrubriker: han, tågperronger, den där dagen i juli, Lund, resorna genom skogen, rödvin, rädsla, bussresorna, isarna, gatlyktorna, Ljusdal, berg, den där natten.

Du kunde inte sluta skriva och du tänkte att du var tvungen att fortsätta tills ditt huvud var tomt. Du skrev: kom ihåg hur rädslan paralyserar dig. Hur du är tvungen att titta igen så fort du stängt ögonlocken. Kom ihåg hur du tappar andan. Tappar allt. Dig själv.

Efter en timme hade du skrivit tjugo mail.

Det var för lite.

Never let me go.

2011-11-14T08:59:00.001+01:00

Det är fredag och vi äter sallad och dricker vin på ett schysst ställe och det är kallt ute nu och vi har först gått runt utan att få plats någonstans men här fanns det visst ett bord och vi sa: vi slår till.

På vägen dit gick jag utan vantar och skrev sms till människor jag saknar. Sedan blev mina fingrar så vansinnigt kalla att det bara blev förvirrande ordföljder där på skärmen. Jag slutade. I det sista sms:et som jag skickade skrev jag: kom tillbaka till stockholm nu, jag kan inte leva utan dig.

För det kan jag inte.

Men när jag tittade vad jag skickat dagen efter stod det bara: jag saknar dig.

Saknar. Det räcker inte.

Somebody that I used to know.

2011-11-13T22:48:00.002+01:00

Och jag hade druckit vin med kurskamrater och jag minns att det bestående intrycket efteråt var: de flesta är ju rätt fantastiska eller hur. Någon talade om att det skulle bli minusgrader dagen efter och över medborgarplatsen drog kyliga vindar förbi och jag tänkte att det stämde nog och att jag tyckte att det var någonting bra.

Jag sa hejdå och satt på tunnelbanan och klockan närmade sig midnatt och alla var på väg ut medan jag var på väg hem och det bekymrade mig inte alls. Det var verkligen kallt då och jag hade inte haft en tanke på att ta på mig varken halsduk eller vantar. Jag ångrade det beslutet.

Jag ångrade fler saker och jag skrev en lista i telefonen. Vad jag ångrade: osagda saker, utebliven beröring, missade samtal, den där dagen, oköpta böcker, huvudvärken.

Så jag satt och ångrade en stund och sedan var jag framme där jag skulle av och tårarna brände bakom ögonlocken och jag minns att jag hoppades på något och jag bet ihop för jag ville inte börja gråta bland människorna.

Jag räknade trappstegen upp till ovanjord och höll andan.

Sedan brast det.

If you go away.

2011-11-10T21:31:00.001+01:00

Jag går hem och det är en måndag och början på allt till exempel den nya veckan till exempel november till exempel oss till exempel livet och en andra massa saker som är för stora för att ens tänka sig.

Vid korsningen bestämmer jag mig för att vara spontan och jag går och handlar ovettiga saker på mataffären som smultrondoftande diskmedel. Jag tänker: allt som är rosa och bubbligt och väldoftande får komma in i mitt hem. Allt som gör det tråkiga lite roligare är välkommet.

Det är då jag går förbi dem. Vid korsningen.

Den äldre kvinnan går först med rullatorn och har stannat tio meter framför sin make. Nu tittar hon på honom medan han sakta sakta tar sig fram längs trottoaren. Hans steg är mödosamma och varje kliv han tar ser ut som en liten plåga. Ett steg. Två steg. Tre steg. Fyra steg. Han rullar rullatorn försiktigt framför sig och tar stöd med armarna. Fem steg. Hans maka står tyst och väntar på honom. Jag undrar hur långt de har gått och hur långt de ska gå. Sex steg. Makan frågar hur det går. Sju steg. Mannen svarar något mumlande. Åtta steg.

Jag passerar dem och går till affären och gör det jag ska. På vägen ut blåser nordanvind och det är så grått att man vill dö lite men det gör man inte eftersom man har smultron på flaska och ska hem och lyssna på fransk musik och diska.

När jag passerar husknuten på huset bredvid mitt ser jag dem.

Liksom tidigare står kvinnan några meter framför sin make. Väntar tålmodigt på att han ska komma ikapp. De har hunnit, vad, säg fyra hundra meter på kanske en halvtimme. Jag tänker att det nog inte gör något, att de inte har bråttom någonstans.

Kanske är det en daglig rutin de har. Att går runt kvarteret. En liten evighet varje dag. Jag tänker på makans väntan. Makens mödosamma steg. Matchande rullatorer. Den ständigt tålmodiga auran som omger dem.

Jag tänker: jag vill också ha en make att vänta på när jag blir gammal.

Only if for a night.

2011-11-09T18:43:00.002+01:00

Veckor blev till månader på ett helt annat sätt än tidigare. Jag vet att tid är beständigt men den kändes annorlunda då. Ny. Den kändes ny. Som att varje dag var början på något. Oss. Jag antar att det kändes som att allt som hände då var början på oss.

April kom så snabbt den våren och helt plötsligt var det mitten av månaden och jag ville skrika saker som: stopp, stanna! snälla, stanna nu. Jag ville inte att dagarna skulle gå så snabbt förbi oss. Jag ville stanna tiden och jag ville hinna skriva ner allt som hände och analysera det in i minsta detalj:

här lägger han sin arm runt min midja, här är hans hår i morgonljuset, här tar jag hans hand i kollektivtrafiken, här viskar han att han aldrig kommer glömma den här dagen, här tittar han på mig, här ler han, här andas han i min nacke, här ringer han, här berättar han om sin gårdag, här tar han min hand över bordet, här får jag honom att skratta, här ändras hans andhämtning, här röker han en cigarett, här frågar han om vi ska spela sällskapsspel trots att klockan är två på natten.

Jag ville inte att tiden skulle gå så snabbt eftersom att varje dag med honom kändes som viktig. Viktig på det viset att den betydde något. Att dagarna då skulle rinna förbi oss kändes otänkbart.

Jag antar att det var då jag började undvika honom.

Come to bed.

2011-11-07T23:36:00.001+01:00

Jag sa att jag aldrig hade känt så här tidigare. Att ingen hade träffat mig lika hårt som honom. Jag berättade hur mina ben och armar och tankar och tal inte fungerade när han var i närheten. Han var ett gift.

Jag sa: jag kommer aldrig gå levande ur det här.

Han satt tyst och tittade bort och sa någonting om låten som spelades och jag ville mest spy i hans blomkruka eftersom hans tystnad träffade mig som ett knytnävsslag i magen.

Jag tänkte: han kan inte ens ta hand om en pelargon, han kommer aldrig kunna ta hand om mig.

Jag grät i femton dagar och femton nätter. Sedan blev det vår och plötsligt värmde solen och jag flyttade långt bort och jag slutade drömma om att ringa. Jag slutade med så mycket den våren. Vad jag slutade med:

1. Be om ursäkt
2. Undvika svordomar
3. Missa fler tåg
4. Promenera för nöjes skull
5. Åtta timmars sömn

Jag slutade med så mycket men det dröjde flera månader innan jag kunde sluta tänka på honom.

It's you, it's you, it's all for you.

2011-11-06T21:40:00.002+01:00

Det ligger en kastad pizzasallad på trottoaren och vitkålen paprikan löken samsas med de gula löven. Jag vet inte vilket träd de kommer från. Det var längesedan nu som jag var bäst i klassen på lövsorter.

Jag går en bit till, kanske några hundra meter, fram till övergångsstället där jag alltid kommer till när det är grönt. Jag tänker att vi, jag och gatlysena, har en tyst överenskommelse. Det är grönt nu också och jag svänger höger efter korsningen, sedan vänster och höger igen. Då ser jag dem.

Ut ur bilen packas först barnvagn, sedan blöjor, sedan mamman och till sist det nyfödda barnet. Pappan och morfadern (farfadern?) står fullastade på trottoaren och tjugo meter bort ligger porten in till huset där de nyförlösta bor. Jag tänker: jag bevittnar något vackert.

Hur de bär barnet i babystolen som om det vore ömtåligt glas. Moderns vakande blick. De tunga väskorna i pappans händer. Morfaderns ömma händer som greppar barnvagnen och kör den fram till porten.

Kärleken. Den nya. En söndag, den första i barnets liv. De stolta föräldrarna. Hur de tittar på varandra. Liksom älskvärt och skräckslaget på samma gång. Mammans trötta och glansiga blick. Morfaderns pigga steg mellan bilen och porten.

Jag passerar dem och jag tänker: detta är så vackert.

Leave my body.

2011-11-03T22:37:00.001+01:00

Hur han tittade på dig. Det är det första du minns. Hur han liksom sög in dig i hans hjärna och kropp och du ville stanna därinne en lång tid. Hans ögon var ja, obeskrivliga, och du tänkte: jag har aldrig sett några ögon som hans.

Han vek inte undan med blicken och du kunde inte ta dig ut så ni satt och tittade in i varandra hur länge som helst. Tre minuter. En kvart. En timme. Ingen vet någon exakt tidsangivelse från den stunden.

Du tänkte: hans ögonbryn ramar in hans ögon på ett utomordentligt sätt och de var mörka och rätt stora och du ville följa deras väg över hans panna med ditt finger men det var för tidigt för den sortens beröring.

Istället tittade du på honom och ögonen lät dig inte komma undan och de såg allt. Det var en ny känsla och du visste att han kunde se vad du tänkte. Du tänkte att du måste tänka på något annat; busstidtabellen, clementiner, dagens löpsedlar, tredje glaset vin, vad som helst.

Men du kunde bara tänka på hans ögon.

Honey come home.

2011-11-02T11:13:00.005+01:00

Jag minns att han frågade vad jag menade. Hur jag tänkte där och där. Jag sa att jag verkligen inte visste och jag bad om ursäkt och jag sa förlåt flera gånger på raken, kanske femton, men varje förlåt fick allt mindre betydelse och vid sista ursäkten betydde den ingenting.

Ordet f ö r l å t fick istället en helt ny innebörd och det kändes plötsligt väldigt märkvärdigt att ens ta ordet i min mun. Jag formade det först sedan sa jag det tystare: eh, förlåt. Han sa: förlåt, vad sa du nu? Och jag svarade: jag sa förlåt, eller jag menar, jag, eh, jag vill säga… förlåt.

Det brusade och bultade genom öron och upp i huvudet och jag fick svårt att tänka klart. Jag visste bara att han var tvungen att förlåta mig. Annars... nä, det gick inte ens att tänka på det.

Och jag tog i från tårna och jag halvskrek och tårarna forsade och jag sa förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt tills jag hade glömt vad det var jag bad om ursäkt om. Sedan kom jag på det och då sa jag förlåt igen, lugnare den här gången.

Jag sa: snälla, du måste förlåt mig.
Han sa: jag hör inte vad du säger, tala högre.

Men jag hade bara ett förlåt kvar då.
Det var för lite.

Good morning Joan.

2011-10-31T15:46:00.001+01:00

När Agnes behöver vara ensam åker hon ner i källaren i hyreshuset där hon bor. Hissen ner till underjorden tar knappt en minut från hennes våning som är den sjunde. Med ett svagt och pustande klickljud drar hon hissdörren åt sidan och kliver ut. Ensam. De turkosa stengolven är slitna av fyrtio års slitage av fötter.

Doften av instängdhet blandar sig med lukterna av gamla möbler från förråden. Här nere trivs hon. Temperaturen är allt annat än hög och ofta tänker hon att hon borde ta med sig filtar eller ljus ner nästa gång. Sedan tänker hon att det nog inte är det som är tanken med ensamhet. Att det ska vara mysigt och tända ljus-fladder på väggarna. Ensamheten ska vara sval och tyst, den sortens ensamhet som man bör uppleva själv.

Ibland tänker hon på första gången. Den första dagen på semestern var det och hon fylldes av hopplöshet. Det regnade, det minns hon tydligt. SMHI lovade ihållande regn den följande veckan och detta kändes som ett dåligt tecken. Rädslan att behöva sitta på iskalla uteserveringar och suga i sig ett glas vin eller behöva gå över regnförstörda stränder bara för att man måste gjorde henne illamående. Hon ville fly, men semesterbudgeten tillät inga spontana weekendresor till typ Berlin. Snarare en tur och retur-biljett till Värmland. Detta var givetvis uteslutet.

Tanken var lika lockande som att behöva springa en mil i spöregn och storm.

Hon åkte ner i källaren. I efterhand vet hon inte vad det var som drog henne ner dit. Det hände sig sällan att hon hängde därnere längre perioder. Ibland kom hon på att hon behövde en lampa eller en matta. Då åkte hon ner den där knappa minuten men var redan på väg upp nästan genast.

Det kändes annorlunda nu, den första gången. Det kändes som att hon ville stanna därnere, länge.

I need some fine wine, and you, you need to be nicer.

2011-10-25T21:58:00.001+02:00

Löven uppförde sig besynnerligt och till slut låg de dränkta i vattenpölarna och levde inte längre. Kanske att löven dör så snart de lämnar kvisten. Eller så kan de överleva i ett dygn på marken utan näringen från sitt träd. Jag vet inte. Jag vet inte särskilt mycket om träd.

Vi gick längs den där allén och hon frågade saker om min morgon och jag svarade att jag inte visste på alla frågor. Jag vet inte, sa jag. Jag vet inte vad jag tycker om den här dagen och jag vet sannerligen inte om det är en god morgon och jag vet inte vad jag ska säga om min gårdag.

Jag vet inte.

Hon frågade om jag hade sett det där teveprogrammet och jag sa att jag inte har någon teve och att jag förmodligen inte skulle ha sett det ändå. Jag frågade istället om hennes morgon och slapp därmed svara på fler frågor. Jag sa jaha, nämen oj, där ser man och jag tittade ner i marken och sparkade undan löven från de grunda vattenpölarna.

Kanske räddade jag något lövs liv den dagen. Om de nu kan drunkna.

Jag vet inte det.

You're the storm.

2011-10-24T21:06:00.004+02:00

Vi möter en gråtande kvinna vid nytorget och hon håller sin hand för ansiktet och hulkar när hon går förbi oss och det gör så ont när jag ser henne. Det är en fredagseftermiddag och april behandlar just den här eftermiddagen väl. Blå himmel. Perfekta temperaturer. Ingen borde behöva gråta i detta väder.

Den gråtande kvinnan har tre miljoner sorger på sina axlar och hon försöker dölja sina tårar med sin hand. Det går inte. Hennes ansikte grimaseras ihop och jag undrar var hon varit och vad som har hänt. Jag tänker: jag kommer minnas hennes uppjagade uppsyn. Hur ont den gör.

Jag tänker: det där skulle kunna vara jag.

Today has been OK.

2011-10-23T18:39:00.000+02:00

Det var en höst och på nätterna när jag inte kunde sova (jag kunde oftast inte det) så låg och memorerade minnen i mitt huvud. Jag började oftast med första gången vi träffades. Det var en vinter, kanske en sen höst, och plötsligt så stod han där och mitt hjärta betedde sig annorlunda, som att jag sprungit en mil och nu helt plötsligt stod här och tittade på honom.

1. Jag minns att jag tänkte att det var nu eller aldrig också gick jag fram. Jag minns inte vad jag sa. Något om vädret kanske. Något om den första snön.

2. Det som gjorde störst intryck på mig var hans sätt att behandla orden. De flöt liksom så vackert ut ur honom och hans sätt att ta vokalerna i sin mun fascinerade mig.

3. Vi stod lutade och jag såg på folks blickar och en av hans kompisar kom fram och gjorde någon slags manlig gest och trots att det är urtöntigt så kändes det bra. Som en bekräftelse.

4. Han bjöd på öl. Det blev fler öl ju längre kvällen fortgick. Den fick aldrig ta slut. Men den tog slut, kvällar gör ju oftast det, och vi stod på en parkering och rökandades och han har efteråt sagt att han redan visste då.

5. Han skickade ett sms senare den natten. Han skrev något om trafikljus och tåg och om hur stjärnorna betedde sig. Jag har alltid varit svag för astrologikunskaper.

6. Sedan var det söndag och vi gick runt en ö.

Ad then you kissed me.

2011-10-23T18:35:00.002+02:00

Hon frågade om vi skulle gå till en specifik plats i Stockholm men jag sa att jag inte kunde. Jag kan inte, sa jag och jag såg att hon inte förstod.

Jag har varit där med någon som jag älskade, sa jag.

Om jag går tillbaka är minnet förstört och jag vill inte det. Jag vill lämna just den här platsen oförstörd och bevarad och jag vill att mitt sista minne från denna plats ska vara: här var jag lycklig med en som jag en gång älskade.

Det är bara en plats, sa hon.

Nej, sa jag. En plats är aldrig bara en plats.

Vi gick någon annanstans.

Girls just want to have fun.

2011-10-22T17:35:00.000+02:00

Tiden flöt så långsamt och det var den femtonde juli och jag cyklade nerför en backe och sedan uppför en annan och sedan var jag framme. Jag djupandades och längs min ryggrad rann en stril av svett och jag tackade gud för att jag hade tagit med mig vatten.

Det var skog runt omkring mig och ingen jakt pågick då så jag var inte rädd för att bli skjuten (jag är annars det) men jag var rädd för björn och jag memorerade i mitt huvud vad jag skulle säga till den, björnen, om den skulle komma fram. Någonting om vädret tror jag att jag till slut kom fram till. Vädret. Ett alltid lika säkert kort att dra fram.

Jag hörde ljudet av en cykel som kom körande längre bort på grusvägen och jag visste att det var min vän så jag blev inte rädd. Allting är en tävling för mig, även enklare cykelfärder, så jag hade kört ifrån henne i mördarbacken. Det hade varit svårt att låta bli när jag hörde hennes tunga andhämtning och när hon frågade om vi inte skulle gå.

Nej, hade jag svarat. Sedan hade jag ökat hastigheten. Jag stod upp och tog ifrån tårna i varje cykeltramp. För varje tramp så drog jag ifrån. Jag minns att det gjorde mig märkbart lycklig.

Nu drack jag vatten och log när hon, cyklande i sakta mak, körde upp bredvid mig. Vi skrattade en stund åt stundens allvar och åt tävlingsmomentet som sådant och det kändes befriande. Jag frågade om hon ville stanna på stället och plocka skogshallon i diket. Det ville hon.

Vi plockade hallon och sedan cyklade vi hem igen.

Det var den femtonde augusti.

Skinny love.

2011-10-19T21:32:00.003+02:00

Hur ni låg på golvet och hur musiken betedde sig. Du skrikskrattade i hans öra när han andades varmluft hårt mot din hals och han frågade om det gjorde ont, om mattan var för tunn. Du svarade att det inte gjorde ont och att det var en bra matta.

Det var en nyårsafton och i efterhand förstod du inte varför du hamnade där. Men du bar din bästa klänning och du hade målade läppar och du såg tilltalande på ett sätt som bara uppkommer efter tre glas vin hos båda parter.

Nu var du på ditt fjärde och din frisyr hade lossnat på grund av friktionen mot golvet. Han andades tungt och berättade något. Vad berättade han, jag vet inte, något om vädret kanske.

Det var den kallaste natten i mannaminne och du bar inte långkalsonger och du hade ingen mössa och du ville inte gå ut i natten. Därför låg du kvar på golvet och mattan var inte alls särskilt bra. Det var en matta som vilken som helst och golvet skapade märken på din rygg.

En eller flera timmar gick. Musiken betedde sig märkligt och människor i andra rum dansade och ingen brydde sig om er.

Sluta, sa du och han slutade. Först vädjade han, sedan bönade han. Du sa nej, att du inte ville och att golvet var hårt och att det inte var bekvämt och att du nog borde gå nu men att det var så kallt.

Trots att det var tjugofem minusgrader gick du hem och klockan var fyra och det var början på allt. Till exempel på det nya året.

Du lovade dig själv: jag ska alltid säga vad jag tycker om mattor från och med nu.

What he wrote.

2011-10-17T21:45:00.001+02:00

Det var en augusti och sommaren fick aldrig ta slut. Jag la mina händer på hans mage för att få vara nära hans hjärta. Jag la mig i så mycket de där varma augustiveckorna. Som en seg, kletig massa gled dagarna genom mina händer.

Nätterna pågick för alltid men jag minns ändå mornarna mest. Det är söndag eller onsdag varje gång när jag vaknar. En efterkonstruktion är att jag vaknar av fågelkvitter, ja ni förstår, det var sådana tider då.

Sommar. Det var sommaren som tagit oss. Den hade framförallt tagit sig. Björktrastar, koltrastar och alla andra fåglar; deras ljud förföljde mig in och ut i morgonen genom drömmen och mellan alla händer.

Någon varmandas mot min axel, precis på området nedanför hårfästet där nacken börjar. Det är tryggandning och vetskapen om att någon ligger nära. Förresten kanske det inte alls är fåglarna som gör att jag vaknar. Men fönstret är öppet och jag hör dem ju.

Men det kanske är någonting annat, någon inte lika greppbar. Händerna igen. De rör mig och kanske var det de som väckte mig. Jag vet inte. Jag försöker bara göra en efterkonstruktion.

Jag har alltid haft en livlig fantasi.

Människor borde alltid vakna av en anledning.

I hate you but i love you.

2011-10-17T21:29:00.002+02:00

En kvinna rusar genom lokalen. Det är det första du noterar. Hur hon liksom sveper fram över stengolvet i ett tempo som under rådande förhållanden inte är någonting annat än en lätt jogg.

Hennes kinder är röda av ansträngningen och hon ler ursäktande samtidigt som hon tränger sig genom folkmassan. Ursäkta, viskar hon. Ursäkta mig. Ursäkta, skulle jag bara kunna få.

Hon avslutar inte meningen utan istället trycker hon sig genom två promenerande fetlagda kvinnor och de tittar bestört på den rusande kvinnan. En glansig hinna lägger sig i hennes panna och ovanför överläppen.

Sedan försvinner hon.

Jag undrar vad det blev av henne. Varför hon hade så bråttom.

The greatest.

2011-10-13T22:38:00.001+02:00

Det var egentligen ingenting konstigt med den dagen. Inte från början i alla fall. Men i efterhand skulle hon komma att tänka på den som den där septemberdagen som förändrade a-l-l-t.

Vad den förändrade:

Synen på himlarna
Avståndet mellan Lund och Stockholm
Bejakandet
Smaken på biopopcorn
Händernas påverkan
Medeltemperaturen
Första dagen de möttes
Litteraturen
Dygnsrytmen
Rädslan inför att gråta offentligt
Vinden på perronger

Den där dagen förändrade en massa saker men det som rabblas upp ovan är egentligen små petitesser i jämförelse med det som verkligen ändrades. Hon minns att hon tänkte: jag faller men jag står fortfarande upp. Föga anade hon att hon redan låg ner då.

Men det skulle hon snart upptäcka.

I knew it was over.

2011-10-11T23:29:00.004+02:00

Det är helt plötsligt en oktober utan att man riktig förstod vad som hände och två helger på raken lovar SMHI vacker höstväder och det införlivas och ingen vet riktigt vad de ska tro.

Kanske att man plockar fram allehanda utemöblemang igen. Släpar ut dem från någon bod igen. För om solen är framme i oktober gäller det att njuta.

Det är helt plötsligt måndag och jag tänker: var är helgen när man behöver den. Och bortblåst är det vackra vädret och jag vaknar till någon slags storm och himlen är så grå, så grå och fastän jag lyssnar på carla bruni och läser schysst litteratur släpper inte knuten i mitt bröst.

Jag vill skrika, hoppa, jag vill så innerligt gärna sova.

Vad man gör: går till en föreläsning och fungerar och diskuterar genusperspektivet i filmen vi nyss sett och kräver påtår av kaffet trots att det inte ingår och jag är ett socialt underbarn och berättar roliga historier på löpande band och tänker: jag lurar er alla.

Sedan går jag på gymmet för första gången på typ flera år. Här ska byggas muskler, gubbar, tänker jag men bokar istället in mig på spinning pga älskar dansgolvsmusiken mer än allt annat.

Då känns livet så lätt. Då, till tonerna av Britney Spears senaste.

Beach baby.

2011-10-09T15:18:00.001+02:00

Och himlarna möttes på ett sätt som jag aldrig har sett dem mötas tidigare. Det var två mörka himlar som möttes över en himmel på väg in i kvällen och mellan dem fanns en strimma blå horisont och en sol som kämpade för sin existens.

Jag tänkte: jag kommer aldrig se något liknande igen.

Först gjorde tanken mig skräckslagen och jag försökte fånga himlarna med en usel kamera men jag lyckades inte få med regnet som föll framför strålarna och jag fick panik när jag insåg att om bara några minuter är ögonblicket över.

Jag la ner kameran.

Solens sista strålar färgade mina vita väggar och rummet fylldes av ett märkligt ljus och jag såg ut på motorvägen och tänkte på alla i bilarna som åkte in i ljuset och tanken på det gjorde mig glad.

Jag tänkte: det här ögonblicket får inte försvinna.

Om flera tusen människor upplever det kommer det finnas kvar. Oktoberkvällen då himlarna möttes och hur någonting liknande inte hade skett på en lång, lång tid.

Efter ytterligare några minuter möttes de, himlarna, och hela världen föll i mörker.

Where is my love.

2011-10-04T22:27:00.004+02:00

Nära där jag bor ligger en japansk restaurang. Det är ett sådant matställe av typen dit man tar människor man inte vill ses offentligt med, av den enkla anledningen att ingen i ens umgängeskrets äter där.

Trots att det är kväll när jag går förbi så lyser hemska lampor i taket och jag tänker att de borde dämpa belysningen men det är alltid dag därinne. Alltid så starkt ljus.

Det är ingen särskilt med inredningen. Egentligen är det väl inget större fel, den är bara så otroligt intetsägande. Bord i ljust trä, stolar med dynor, soffor i någon slags beklädnad. På väggarna: uttryckslös konst, fula kandelabrar. På borden: några slags fula plastblommor och ljusstakar fulla av stearin.

Människorna sedan. De ser så olyckliga ut. Ja, de få som sitter där. Vilka som besöker restaurangen nära där jag bor:

1. Barn och deras fäder som inte setts på ett tag och som inte längre har något att säga till varandra. Men ändå envisas de med att äta middag en gång i halvåret och då går de hit. Varför: de behöver inte låtsas föra ett samtal utan de kan sitta i tystnad och äta sina jaki-nikkis.

2. Mannen och älskarinnan. Efter att de idkat otukt och brutit äktenskapslöften så vill de ta sig en bit mat. Det tar på krafterna i sovrummet. Nu vill de låtsas att de är ute på romantisk middag (hon) och inte bli upptäckta (han). Därför åker de sju tunnelbanestationer hit.

3. Den ensamma mannen. Det är tisdag och han fick nog i sin tomma lägenhet och han vet av erfarenhet att restaurangen har schysst sushi eftersom han brukar köra hämtmiddag därifrån. Just ikväll kände han: nä, banne mig, jag äter middagen här.

4. Jag.

Take me somewhere.

2011-10-01T22:57:00.001+02:00

Det var nu eller aldrig när han hoppade in i bilen och hon skrek efter den när den försvann ner för grusvägen och några sekunder senare inte syntes till längre. Hon stod kvar och slutade genast att skrika och det avbrutna skriket ekade mellan husen och i fönstren stod folk att tittade ut för att se vad som försiggick och om några minuter skulle han vara ute ur staden och på väg till var han nu skulle och hon tänkte: nu är det över.

Det var nu eller aldrig när han stängde dörren för att aldrig komma tillbaka och fastän han inte visste det så skulle han aldrig glömma ögonblicket när han stängde dörren den där dagen och hur lättad han kände sig då och hur den där lättnaden övergick i någonting annat. Någonting mörkt och varmt och avgrundshålsliknande som aldrig gav med sig. Han minns att han tänkte: jag borde slå igen dörren hårt så att det gör ont i hennes öron.

Det var nu eller aldrig och han sprang uppför alla de fem trapporna upp till lägenheten och det sved i halsen och han visste inte om det var av tårar eller bara hans ansträngning och han tog flera steg i taget och sprang först upp till sjättevåningen och svor när han kom fram till dörren som borde ha varit hennes men där det stod ”markusson” och han slängde sig mot trapphusdörren igen och ner till femte våningen och mot den rätta dörren och han ringde kanske på tjugofemtusen gånger och han tänkte: om hon inte öppnar nu dör jag.

Det var nu eller aldrig och han höll telefonen som han inte skulle ringa ifrån och lyssnade på signalen och på något sätt kändes det ljudet mer trösterikt än mycket annat och han vågade inte ringa henne och fråga var hon höll hus den kvällen och den dagen före men han såg att hon lämnat kvar sin kofta på hans stol och han tänkte: hon kommer tillbaka.

Aretha, sing one for me.

2011-09-27T00:08:00.009+02:00

fina blomsterrelaterade saker på sistone:

1. en vän firade ett år med sin kille som för tillfället befinner sig på andra sidan jorden. han skickar blomsterbud och choklad och ett kärleksbrev där han typ skriver: tänk att det har gått ett år, tack för att du finns i mitt liv. jag älskar dig.

trots 10 000 mil (eller hur många det nu är) så känns han, för en stund, alldeles nära.

2. en arbetskollega har träffat en kvinna och han bor i norrland och hon bor i uppsala och han tänker: jag borde skicka choklad och blommor till henne. han kollar upp priser men inser att det är rätt dyrt, så han bokar istället en tågbiljett ner till henne.

han förklarar: så det är jag som blir överraskningen.

A sunday smile.

2011-09-16T22:58:00.001+02:00

Det var en natt och sedan en tid tillbaka hörde han bara av sig på lördagskvällarna och ibland också fredagsnätterna. Han viskade alltid till en början och jag svarade avvaktande och efter några minuter hörde jag hur knuten i hans hals och bröst luckrades upp och han kanske skrattade ett stilla skratt nu.

Det var alltid genom parker och uppför långa trappor i flervåningshus i förorter och tågen hade sedan länge slutat gå och han viskade att han inte visste var han var och han frågade om jag bodde kvar i tvåan vid busshållplatsen.

Det gjorde jag inte.

Jag sa att det var ju faktiskt fem år sedan jag bodde där och nu bodde jag ju borta vid torget bakom rådhuset. Han svarade aldrig men jag såg framför mig hur han nickade för sig själv. Kanske gömde han sitt ansikte i sin ena hand och grimaserade bakom den stora och varma handflatan.

Han rosslade till och jag sa att han borde ta sig hem och dricka te men att han inte borde gå längs med motorvägen som han gjorde kvällen innan. Jag är inte rädd för bilar, sa han och jag sa att jag visste det.

Det blev tyst i luren.

Jag saknar dig, sa han.

Sedan la han på.

Before the beginning.

2011-09-09T23:34:00.001+02:00

Håll mig hårdare, säger jag.

Jag tänker att jag är ett utmärkt offer för någon slags psykologisk analys.

Bevis 1: det känns som att jag ska ramla hela tiden.
Bevis 2: ibland känns vinden så hård, som att den kan rucka på min balans.
Bevis 3: konstant känsla av något kallt, doktorn.
Bevis 4: drömmer om att falla.
Bevis 5: tappar bort saker, tappad koncentrationsförmåga.
Bevis 6: septembers intåg.
Bevis 7: den där dagen, den där bussen.
Bevis 8: skriver ner saker för att minnas varje rörelse.
Bevis 9: börjar skiva ner utdrag ur samtal.
Bevis 10: tänker på att tappa saker genom fönstret.

(tystnad, doktor ruth whitman leker med sina viktiga papper, tar av sig sina glasögon, dricker ljudliga klunkar vatten)

Doktorn: det är hösten, du är rädd för att bli lämnad kvar när tåget går, visst är det så va. Att du ska bli bortglömd i en avlägsen park i en skräckinjagande stad. Har du problem med sömnen?

Jag: Problem och problem. Ibland kommer den helt enkelt inte.

Doktorn (hummar viktigt): ja, det är hösten, det är alltid september oktober november. Det är alltid samma sak.

Det är alltid hösten.

Dancing, though.

2011-09-01T08:47:00.008+02:00

jag går till tunnelbanan och solen skiner varje morgon och det är slutet av augusti och jag hejar på mannen som säljer situation stockholm ute på vår gata för andra gången den dagen och jag lovar att jag köper hans tidning imorgon och han tror kanske att jag bara säger så.

men dagen efter köper jag tidningen och önskar honom en riktigt trevlig dag och solen skiner nu också och jag ska på moderna museet och se siri derkert-utställningen och vi sitter utanför och dricker kaffe innan. fast vi flyttar bordet och stolarna till skuggan eftersom det blev så hiskeligt varmt i solen.

jag smsar en vän och säger att stockholm är inte detsamma utan honom. fast ingenting är nog detsamma som tidigare. och det är något bra. allting är nytt. kvarteren och omgivningen och nya resmål och nya människor och jag dricker mitt kaffe på andra kaffeställen än tidigare. jag kan inte ens min adress i huvudet. så ny är den.

jag promenerar över liljeholmsbron en natt och det är snarare en tidig morgon och jag fascineras av det stora mörkret och kylan från vattnet. hur vattnets kraft skapar ett sugande och dovt ljud långt nedanför mina fötter. det är flera dagar kvar av augusti då men det var nog den natten jag kände: nu är hösten här.

det var så mörkt. molnen tornade upp sig på himlen och ett kompakt mörker spred sig över hornsgatan trots gatlyktor och enstaka förbipasserande bilar. jag såg inga cyklister. bara människor som gick i för lite kläder och frös.

jag frös och tänkte: nu är det höst.

och det var någoting bra.

The limit to your love.

2011-08-29T23:08:00.001+02:00

Det är augusti och för tredje året av fyra år flyttar jag till stockholm och det är alltid en ny höst och jag tillbringar nätterna med att packa flyttlådor och jag kan inte bestämma mig för vilka böcker som ska få följa med och det tar flera timmar att fatta beslut.

Första året: sommaren som aldrig tog slut och någon bjöd på flera hundra liter bjudvin i baksäten genom skogarna och helt plötsligt fick jag ett rum och ett jobb och både en och två och tre nya lampor och en ny bästa vän.

Andra året: vi flyttade till byggnaden som blev vår, jag åkte tåg genom hösten och på lördagarna drack vi alltid vin vid hennes köksbord eller om det var ett vardagsrumsbord och på söndagskvällarna åkte jag tåg och jag skrev listor och lärde känna och drack kaffe runt ett mötesbord.

Tredje året: jag flyttade till skåne och hade utsikt över en äppelträdgård och på kvällarna drack vi rödvin och skrev typ dikter och gick genom parker och åkte till malmö och jag skrev hundratalsbrev och skickade kanske en tiondel.

Fjärde året: det är nu och jag har kommit in på utbildning och fått tag i boende innanför tullarna och trots att den är jätteliten så är det min och jag har redan bestämt med tre att vi ska dricka vin och jag gör upp planer för september och ska springa i parken nära där jag bor.

I know places.

2011-08-29T23:06:00.003+02:00

Det är andra morgonen som jag gråter före frukost. Jag sitter vid köksbordet med huvudet i mina händer och mina axlar skakar. Klockan är inte ens nio och utanför fönstret skiner solen för första gången på kanske en vecka och jag kan inte sluta gråta.

Jag dukar fram frukost och lyssnar på sorgsen musik. Det är det enda rätta. Det kommer tårar i frukostfilen och i dagens nyheter och jag tänker att detta är inte en bra start på morgonen.

Jag kan komma på flera hundra bättre mornar i mitt liv som alla har gemensamt att de inte varit fantastiska. Dessa två mornar tar priset på uselhet under en lång tid.

Man kan undra varför jag gråter. Klockan är inte ens nio.

Big bird in a small cage.

2011-08-22T21:26:00.001+02:00

Vi springer in varandra på apoteket och han andas varmluft i min nacke och viskfrågar om jag hittar något. Jag vänder mig hastigt om. Han ler åt min förskräckta uppsyn.

Jag kramar honom eller om det är jag som blir kramad, oavsett så får han mig alltid att känna mig som ett litet barn. En björnfamn. Jag minns att jag alltid tänkte att man borde bli kramad av honom vid stormar och under tropiska vindar.

Jag minns att det var först långt senare som jag började irritera mig på hans vildvuxna hår. Kanske var allting redan över då. Det som nu någonsin hade varit.

Han fortsätter att le och jag kommer ihåg att hans tänder brukade fascinera mig. Hur jag kunde ligga och titta in i hans tandrad medan han skrattade våldsamt medan vi hade fågelfrågesport på norska i hans säng.

Det var länge sedan nu.

Jag kan fortfarande inte läsa tidningen Språk utan att tänka på honom. Därför låter jag bli att läsa den. Detta eftersom den bara påminner om den våren och det som inte fanns kort därefter.

Vi brukade ägna nätterna åt att prata konst och när det blev morgon gick jag hem eftersom det var för tidigt att sova tillsammans.

Jag kunde aldrig sova med honom.

The great escape.

2011-08-22T10:15:00.003+02:00

igår tog jag sommarens första dopp. det var vansinnigt kallt och det var i älven. när någon föreslog den närliggande sjön sa jag: aldrig i livet, om jag ska bada så ska det vara i älven. så vi åkte till älven. jag sa: nu vill jag bara få det gjort. också gick jag rakt ut i älven och under skrik så tog jag ungefär tio minuter senare sommarens första, och förmodligen enda dopp.

jag simmade lite förstrött bara för sakens skull. jag frös så in i helvete och till slut gick jag upp och de två som satt och väntade på stranden gav mig en handduk och jag klädde på mig och sedan åkte vi därifrån. jag var nöjd och sa: nu har jag badat. nu behöver jag inte tänka mer på det.

jag är 22 år och jag badade en gång sommaren 2011.

skjut mig.

Postcards from Italy.

2011-08-20T14:08:00.004+02:00

vision för mitt nya boende:

jag vill ha en kaninlampa och en sänghimmel med plastblommor på och kanske fem kuddar och en byrå liknande den jag hittade på loppisen vid havet den där dagen i juli och jag vill ha skira spetsgardiner och kanske någon tavla och en spegel och en mjuk matta i någon fin färg typ röd och jag vill ha en klädstång och snygga galgar i trä och massor av omaka koppar för jag klarar inte att ha kanske fem likadana och jag vill ha massor av gamla fotografier på släktingar och okända barn och kanske ett och annat rådjur i skogsmiljö och jag vill ha en takkrona och en pressobryggare och jag vill att det ska bli slutet av augusti nu.

Cold summer.

2011-08-19T22:48:00.003+02:00

Nu dör jag, säger du vid köksbordet en måndag. Jaha, hur då, frågar jag och låtsasjonglerar med körsbärstomater. Det går dåligt så jag avbryter praktiserandet och tittar på dig. Du helvetessuckar och äter upp en av tomaterna.

Saft tränger igenom det varma skalet när du biter i den.

Platt fall ner mot avgrunden, förklarar du och torkar dig runt munnen. Pang. Tiotusentals meter av bara mörker och våta jordväggar. Ingen hör dig därnere, trots att du skriker dig hes om nätterna.

Visst är det en hemskt sorglig verklighet, frågar du och jag nickar stumt.

Till slut blir dina försök till rop små viskningar som sedan övergår till okontrollerat fnitter, säger du och ler ansträngt. Du tappar greppet om tid och rum. Viss paranoia kan förekomma här. Till slut gör jorddoften att du känner dig yr och vimmelkantig. Kanske det känns som att du alltid kommit ur hålan. Att du är född i underjorden.

Men varför måste du dö, frågar jag. Det låter inte trevligt i jorden.

Jag föll så hårt den våren, svarar du. Nu kan jag inte leva utan dig.

Carrying a stone.

2011-08-16T23:44:00.003+02:00

Jag ringer honom och det är natt då. Han frågar om han väckte mig med sitt sms och jag svarar nej, verkligen inte trots att man skulle kunna säga att så var fallet. Åtminstone lite grann.

Jag antar att man skulle kunna säga att jag sov lite.

Det gör hur som helst ingenting nu. Hans röst är välbekant men ändå avlägsen. Det är svårt att tänka sig hur långt bort vi är från varandra. Han känns så nära. Jag minns inte vad jag gjorde innan nästansömnen.

Jag tänkte nog inte på något speciellt. Men om jag gjorde det så tänkte jag nog på snö. Det hade fallit nysnö den dagen och jag minns att jag var glad över det.

Han är uppjagad. Jag tänker att hans rädsla är vacker men blir bekymrad. Han pratar snabbt och jag tänker att känslor på natten förstärks flera gånger om. Minst fem gånger. Han tystnar. Jag frågar hur han mår nu.

Jag minns inte riktigt vad han svarade. Men han var uppjagad. Det var kallt den natten. Över ett dussin minusgrader och jag kommer ihåg att jag saknade kylan. Jag saknade att känna kyla mot min kropp.

Han fortsätter att gå genom sin stad. Jag tänker att det var isigt på vägarna. Att snön drev över asfalten.

Jag kommer ihåg att jag tänkte att man behöver vara två för att överleva vintern.

Heartbreak town.

2011-08-16T23:27:00.002+02:00

Minnen av avsked vid trafikljus

1.Natten var så ljus och gnistrande, då i mitten av juli. Jag minns att det kändes jobbigt att säga hej då. Tiden räckte inte till och det var alldeles för tidigt att lämna honom. Men vi var tvungna. Vi var tvungna att ta en annan tunnelbana för de skulle till en klubb och vi skulle tillbaka till var vi nu skulle och han tog mina händer och kramade mig hårt.

2. Han ringer och frågar var jag är. Jag vet att han vet att jag är hemma men han låtsas ändå bli förvånad när jag säger det och när han föreslår att vi ska träffas säger jag ja. Vi möts halvvägs, säger vi och lägger på. Jag går nerför backen och han kommer gåendes genom byn och när vi är vid ica ser jag honom på håll. Han vinkar först och trots att det är en hälsning vet jag att det är ett avsked.

3. OBS vi har inte trafikljus där jag bor, men det får ändå räknas in under här. Trots att jag följde med honom hem och trots att vi träffades fler gånger den våren. Jag visste redan att det var över.

4. Vi gick över bron och jag sa inte att jag följer med honom hem. Istället sa jag ingenting och hoppade in i en annan bil trots att vi nästan bestämt att jag skulle följa med honom till hans hus och läsa serietidningar så som vi brukade göra på nätterna den sommaren. När vi åkt kanske två mil och stannat vid trafikljusen ringde han.

5. Jag önskar att jag inte hade svarat.

6. Vi gick in till byn. Det var väl någon slags efterfest vi skulle på och det var kanske april eller mars för jag tror bestämt att det låg kvar snö på marken. Titta, sa han och sparkade hårt på en gatlykta. Den släcktes i några sekunder innan den tändes igen. Vi skrattade. Han tog min hand. Vid nästa gatlykta sa jag att jag ville prova. På femte försökert gick det. Hela vägen in till festen sparkade vi. Lika många som det går på en kilometer.

7. Jag svarade. Givetvis svarade jag.

I was only going out.

2011-08-16T23:22:00.004+02:00

Hans skulderblad i fönstret. Om jag skulle tala om något som jag minns från honom så blir det hans skulderblad. Och sättet han rökte cigaretter på. Det fascinerade mig. Han brukade kisa genom den gråa röken och det var alltid kväll och det var alltid under en gatlykta.

Jag minns hur hans händer rörde sig i mitt hår. Han brukade alltid föra sina fingrar genom det på morgonen. Hans rörelser var alltid så balanserade och välkoordinerade. Oavsett om han förde en kaffemugg mot läpparna eller om han öppnade en dörr. Hans armar rörde sig alltid i ett perfekt mönster från hans kropp.

Det var något väldigt sensuellt över hans sätt att betrakta folk. Han kisade alltid och det var alltid över bord och det var nästan alltid på nätterna efter att han slutat jobba. Han kom hem och ville alltid duscha innan jag fick krama honom.

Jag minns att han brukade lägga sin hand på mitt lår som om det vore den mest naturliga sak att göra i hela världen. Hans fingrar över min hud, de tvekade aldrig och de var alltid ödmjuka, alltid förlåtande.

Jag kommer ihåg när vi gick genom parken, det kan ha varit natt då, hans sätt att titta på mig i sidled var nästan ömt och jag visste att ha när som helst skulle ta min hand. Han tog min hand.

Jag antar att han rökte. Det kanske regnade men jag minns det verkligen inte. Jag minns bara hur hans fingrar kändes mot min hals och i mitt hår och att jag aldrig ville att han skulle släppa taget.

Pistol dreams.

2011-08-15T23:16:00.001+02:00

Han springer över ängen och det går för snabbt. Det är det första du tänker på. Hans hastighet. Hur hans vader och ben liksom flyger fram över gräset. Du tänker att han springer för snabbt, att du inte hinner med.

Ta det lugnt, försöker du säga men han är hela tiden minst fem steg framför dig.

Dina önskemål blir till viskningar och till slut är det bara luft som kommer ur din mun när du formar orden.

Sakta ner, tänker du hårt. Som att telepati skulle få honom att sänka farten. Det brinner i halsen och det svider under dina fotsulor. Timmarna på grusvägarna och den heta sanden har blivit till blåsor på fötterna.

Hans andhämtning är tung och precis när du tänker att han kommer sakta ner så höjer han tempot istället. I backen ner mot bäcken flyger han fram och du tänker att det ser ut som att han flyger.

Det är då han stannar.

Walk the line.

2011-08-15T23:11:00.004+02:00

Jag vet inte hur det kom sig att det blev just den platsen. Det var nog ingen som egentligen visste. Plötsligt var den bara vår. I alla fall den våren. Den sista.

Den låg vid sjön och det var sol nästan jämnt de där veckorna. Vi brukade åka dit på lunchen och efter skolan. Ibland struntade vi kanske i någon lektion och låg där på gräsmattan och solade istället.

Inlinesåkarna, pensionärerna, dagisbarnen, löparna.

De passerade alla oss där vi låg utspridda i gräset och det var så väldigt varmt ute. Som att sommaren kom tidigt det året, redan i början av maj.

Jag tackade alltid nej till cigaretter.

Ibland köpte vi med oss frukt. Ibland glass på grund av det fina vädret. Ibland behövde vi bara andas. Då åkte vi dit. Det var vår plats den våren och jag minns inte hur den blev det. Jag antar att det är oviktigt. Men det är intressant hur ställen plötsligt ses som ens egna. Platser som över en dag ses som ens egen lånade egendom.

Det fanns en praktisk parkeringsplats. Några bänkar. Närheten till vattnet gjorde läget optimalt. Solen sken nästan jämnt.

Där fick vi vår första solbränna den våren.

Jag kommer ihåg att vi drog upp kläder och tog av oss jackorna. Ville att solen skulle ta. Jag antar att vi bara ville att den våren skulle ta slut någon gång men ändå inte. Den sista våren.

Jag skulle aldrig kunna åka till platsen idag och känna samma sak. När jag tänker efter har jag inte varit där sen dess.

Jag antar att det är det som kallas tidens gång.

False knight on the road.

2011-08-15T22:31:00.008+02:00

Han hade träffat henne så hårt den våren. Hon kunde inte äta och sova och dricka. Istället skrev hon sida upp och sida ner i ett kollegieblock. Hon skrev om hans ögon och hans skulderblad i fönstret och om den där kvällen, den första. I sitt minne gick hon igenom hela kvällen, varje liten detalj i allt han sa och hans rörelser.

Hur hans händer betedde sig när han förde cigaretten mot munnen och hur han trummade med fingret mot soffan. Hon kommer ihåg hur han luktade när han öppnade dörren och vilka böcker han hade haft i sin bokhylla. Hon räknade dem medan han var på toaletten. Nittiotvå.

Det hade blivit fler kvällar den våren. Fler kvällar och dagar och till slut hela nätter och mornar. De delade varandras vardagar utan att de märkte något. Det bara föll sig så.

Hon började fotografera honom för att alltid minnas. Han skrattade och sa att han inte skulle någonstans. Men instinktivt visste hon att hon var tvungen att börja dokumentera hans rörelser redan nu. Det skulle vara otänkbart att leva utan dem, bevisen på att de funnits i hennes liv, den dagen han försvann.

Hans knäskålar under täcket på morgonen, hans armbågar mot plastbordet på balkongen och hans fingrar genom håret. Hon fotograferade allt. Likaså hans hår när han var nyvaken och hans rygg. Hans rygg kunde hon fotografera hur mycket som helst. Hon sparade bilder i mappar på sin dator. Hon döpte dem till kroppsdelar, tidpunkter och känslor. Till exempel skulderblad, nätterna, kolsyra. Hon ville inte glömma något.

Ibland hände det att han blev irriterad. För att hon aldrig kunde lägga ifrån sig kameran. Sedan skrattade han till. Kysste hennes axlar och armar och sa att han visst inte är arg, bara det att han är så tokig i henne och nu får hon sluta fotografera så att han kan pussa på henne.

Hon la alltid ner kameran vid dessa tillfällen och lät den vila till morgonen igen. Han var så vacker när han nästan var vaken men samtidigt halvsov med armen under huvudet och håret i ett enda rufs. Hon satt vid sängkanten och fångade tid.

Till slut hade hon flera tusen bilder och våren hade övergått i försommar utan att hon märkt det. När hon var i skolan och han på jobbet brukade de smsa fina saker till varandra.

Hon skrev ”kaniner i parken, en maj, de är vita och alla är kusiner”.
Han skrev ”ditt hår på balkongen, när vi sov där den natten”.
Hon skrev ”du”.

I slutet av augusti hade hon en miljon bilder.

Det var för lite.

Down the line.

2011-08-09T09:06:00.005+02:00

Jag lovade en massa saker i juni. Det handlade om minskade förseningar, bättre vänskapsband till hundar och framförallt om en mer välfungerad relation till väder. Om jag skulle nämna en sak om juni så skulle det bli alla saker jag lovade.

I regel lovade jag minst tre saker om dagen. Om man multiplicerar det med 30 så blir det alltså 60 lovningar för juni månad. Det är ofattbara mängder med tanke på att ungefär 80 procent av alla lovade saker aldrig blir av eller misslyckas (enligt statistik från föreningen Lova att förkovra mig, april 2008)

Saker jag lovade:

1. vid köksbordet: om kaffet är slut så kommer jag att sluta svära.
2. i soffan: om du tar min hand så kommer allt att bli bra.
3. på gatan: om den där lyktstolpen släcks nu så får du följa med mig hem.
4. vid älven: om du lovar att bada så ska jag krama dig varm hela natten.
5. i sängen: om du kysser mig 400 gånger så kommer jag följa efter dig till Malmö och var som helst.
6. i badkaret: om du får badskum i dina ögon så blir du gift.
7. i bilen: om du inte åker så skjutsar jag dig var du vill.
8. i telefonen: om du lägger på nu så läser jag aldrig den där boken.
9. i matvaruaffären: om den där avokadon är hård så får du tjugo spänn.
10. vid skogsbrynet: om du följer med in så ska jag visa dig något vackert.

nu är det augusti. jag lovar fortfarande.

The gardener.

2011-08-04T00:04:00.000+02:00

Han tog min hand i kollektivtrafiken. Det hände första gången vi åkte tunnelbana tillsammans. Det var något så naturligt över hans rörelse, han tog den bara och sedan var det inte så mycket mer med det. Sedan var vi framme dit vi skulle och han släppte inte handen när vi gick av.

Utanför var det någon slags höst och jag tror det var september för löven var nygula. Han hade någon slags lättare åkomma och skulle till vårdcentralen och jag följde med honom dit. Vi gick på upptäcktsfärd mellan hus och hittade till slut fram. Det var stängt.

Han sa att det inte gjorde så mycket. Att han kunde gå dit dagen efter istället. Nu fick vi mer tid och det var ju bra och jag nickade och höll med och han höll fortfarande min hand.

Han sa att vi kunde gå till den närliggande kyrkogården. Det gjorde vi. Han sa att han tyckte om att sitta på bänkarna utanför kyrkan. Så vi satte oss där. Länge satt vi så och när det blev kallt fick jag låna hans halsduk.

Om tre timmar skulle mitt tåg gå.

On the moon.

2011-08-03T23:58:00.003+02:00

Det slutade aldrig regna den våren. Människorna gick hem med blöta kläder, skor och halsdukar som de vred ur och torkade över element och öppna spisar. Någon meteorolog talade om att det var den regnrikaste vår på kanske hundra år. Väderexperter ojade sig i morgonsofforna och förespråkade rejäla skor och betonade vikten av att alltid vara varm om huvudet.

Det var april och ute i stugorna grät människorna eftersom de trodde att sommaren aldrig skulle komma. Somliga var övertygade om att det inte skulle bli någon juni det året.

Litervis med tårar blandades med regnvattnet som forcerande rann genom städerna. Någon pojke drunknade visst när han tog sitt lilla fartyg, för legogubbar avsedd, och seglade iväg på regnfloden. Han kom kanske tio meter.

Det var våren som aldrig började och som aldrig tog slut. Regnkläderna steg i pris med hundratusentals procent samtidigt som elpriset sjönk på grund av all nederbörd. Någon man i maktposition på känt svenskt reseföretag gjorde segertecken med båda händerna när han upptäckte att svenskarnas solresor nästan fördubblats från samma period förra året.

Mitt i allt detta fanns vi. Det fanns ingenting annat att göra. Vi tillbringade större delen av tiden i min säng och tittade på engelska komedier. Om vi höjde volymen bara aningens för mycket hörde vi inte regnet mot taket. Jag var den enda som hoppades att regnet skulle fortsätta i en evighet.

Plötsligt en dag vaknade människorna upp och möttes av sol. Jag grät i tre dagar och tre nätter.

Jag har inte tittat på engelska komedier sedan dess.

Down by the water.

2011-08-03T00:45:00.005+02:00

Kafferelaterade händelser i maj

1. Jag åker försenat tåg som ändå hinner fram i tid utan att jag vet varför, det är som att mörkret och människornas frustration slukar tiden eftersom det är fredag och alla vill hem utom jag. Kanske är jag inte tillräckligt frustrerad bara allting annat.

2. Jag sitter vid fönstret och tänker på fåglarna som aldrig fick till det utan föll från skyn utan att kunna hejda fallet, en säker död från tiotusentals meter höjd och jag undrar vad de tänkte, jag undrar om de visste varthän det barkade.

3. 80 kaffe, 20 mjölk, tack. Inget socker.

4. Vi dricker nästan inget kaffe men gör upp planer för sommaren, han ska flytta och har fått nytt jobb, jag är förvirrad och vet inte om jag är lycklig eller olycklig. jag är ödmjuk men skör. Han är allting som jag inte är. Han åker tåg i tre dygn i sträck utan att vara orolig.

5. Jag går genom Malmö. Letar efter kaffevän. Hittar två. Så vi dricker kaffe och för kaffevänskapliga samtal om döden, kattungar och krig samt om förutsättningarna för årets äppelsäsong.

6. Det var den 7 maj. Tårarna på balkongen. Jag minns inte om det var du eller jag som grät. Jag minns bara kaffet som vi drack till. Det regnade visst.

Common around here.

2011-08-03T00:38:00.001+02:00

Hon bor i ett torp alldeles intill skolan där jag inte gick när jag var barn. Några hundra meter bort ligger järnvägsspåret och stängslet som går längs med det. Det fanns ett hål i det som vi brukade krypa igenom och sedan tittade vi noga åt höger och vänster och höger igen innan vi med fnittriga steg sprang över järnvägsspåret.

Det var länge sedan nu.

Nu är det lördag och vi sitter i hennes lilla, för sommaren hyrda, stuga. Möbleringen följer en rak linje stilmässigt och är uteslutande från tidigt 1970-tal. Hon bjuder på te och vin i hennes vardagsrum med öppen spis. Det är ett litet rum och på åtta korta steg är man framme i köket.

Jag beundrar soffgruppen som är någon slags grön sammetsliknande historia. Det är en bra soffa och en utmärkt fåtölj. Jag tar plats i den och mittemot mig äntrar de övriga två soffan. Någon plockar fram gitarren som står i ett hörn och en annan hittar ett munsspel på bordet sedan eftermiddagens solokonsert.

Hon sjunger Cornelislåtar som ingen annan och jag följer förundrat hennes gitarrspel. Hennes rörelser är så noggrant eftertänksamma och jag tänker att kanske hon är trött men så tar hon fart och river av en låt till. Klockan är kanske halv två och det är en förträfflig julinatt.

På en byrå hittar jag en bok om Patti Smith. Vi pratar om henne en stund. Vi pratar om en massa viktiga saker. Sedan blir klockan nästan två och vi halvspringer genom köpingen. Utan att riktigt veta varför, det känns bara som att vi måste skynda oss. Snart är natten slut, vi måste hinna med allt vi vill göra. Vi måste rusa för att hinna.

Så vi springer.

Carrying a stone.

2011-08-03T00:31:00.003+02:00

Han tittar på mig. Det är kanske natt då. Allting är ett enda stort hav av insekter som flyger och måsar att kasta genom glashus. Vi springer längs stranden och havet sköljer in över oss.

Sedan cyklar vi längs krokiga grusvägar över ön. Vi stannar och lägger oss vid vägkanten utan att säga ett ord. Han letar efter min hand. Jag hatar att få grus innanför tröjan.

Han smakar salt resten av dagen.

Step into my office, baby.

2011-08-03T00:26:00.001+02:00

Det var en sommar och alldeles i början. Du kunde inte sova längre, istället satt du på balkongen och såg hur solen gick upp. Det var bättre än mycket annat i juni. Ibland hände det att du drack te, men oftast satt du bara rätt upp och ner och tittade. ”Jag ger det tre veckor, sedan får jag agera”, sa du och en vecka blev två som blev till tre.

Sömnen kom inte och du gick runt halvsovandes i värmen på dagarna. ”Den kommer helt enkelt inte”, berättade du för folk och menade din sömn.

Du visste inte vad det berodde på. Men du visste att han skulle komma och rädda dig. Eller det var i alla fall vad du hoppades på. Du hoppades så mycket då, i juni. Alldeles i början av sommaren. Början av allt.

Efter fem veckor kom han körandes i sin röda bil.

False knight on the road

2011-08-03T00:22:00.003+02:00

det var någon där.

Toothpaste kisses.

2011-07-29T22:50:00.005+02:00

hej, är det någon där?

Drops in the river.

2011-05-15T18:32:00.000+02:00

Det var någon slags natt och jag antar att det regnade eftersom hans hår var fuktigt. Nackhåret lockade sig och han försökte platta till det med sina händer. Det gick inte. Jag sa att jag gillade lockarna, att det påminde mig om andra städer och andra lockar i annat väder. Han log och log medan vi gick förbi huset och området där han bodde när han var barn.

Där, sa han och pekade. Där brukade vi leka/tjuvröka/hänga/åka skateboard.

Det var mörkt så jag såg inte så mycket. Men jag tyckte om att han tog sig tid att visa saker för mig. Som att vetskapen om att jag nu visste var han tillbringade sin barndom var viktig för honom. Jag nickade och sa att detta verkligen var spännande och bra information. Han skrattade då och jag frågade vad som var så roligt.

Han log och sa att han skrattade för att han tyckte om mig så mycket.

När jag efter två timmar började gråta i hans vardagsrum medan vi tittade på någon slags inspelad livekonsert frågade han mig vad det var. Jag sa att det var för att jag tyckte om honom så mycket.

Sedan flyttade han.

Tiger mountain peasant song.

2011-05-15T18:19:00.001+02:00

Jag visste aldrig vad du menade förrän efter flera dagar. Ibland gick det veckor innan jag förstod. Tveksamheten i allt du sa och ditt sätt att ta orden i din mun fascinerade mig och jag minns att jag skrev ner fragment av våra samtal på papper.

Oftast frågade du utan frågetecken.

”Den här blir väl bra”, sa du och tittade på mig. Du förväntade dig ett svar trots att det inte var en fråga. Jag hann aldrig svara, du försvann genast in i nästa mening och en till. Du fortsatte att tala utan frågetecken och jag kommer ihåg att jag tänkte mycket på dina händer medan du pratade.

Oftast gestikulerade du samtidigt.

Du rörde oftast dina händer i ett osammanhängande mönster. Jag förstod aldrig vad du menade med dina rörelser. Det var som att de levde ett eget liv som inte hörde samman med det du sa. Jag tyckte att det var spännande.

Oftast talade du med flera utropstecken.

”Den här är riktigt snygg!!!!!”

Du lämnade alltid utrymme för utropetecken efter att du sagt något som du ville understryka eller när du pratade om något som du tyckte mycket om.

Jag blev alltid som mest tre utropstecken för dig.

The noble art of letting go.

2011-04-20T23:10:00.001+02:00

Det var någon slags aprilstorm och en fredag. Utanför mitt fönster flög kaffemuggar och kvistar förbi. De fick mig att tänka på värre stormar, i andra länder, och i helt andra eländesformer. Jag stängde av musiken och lyssnade på vinden i kanske en minut. Och en till. Vinden tog aldrig slut. Kvistarna och muggarna fortsatte att finnas och de flög vidare till andra grönområden och eventuellt vidare till den närliggande sjön. Jag visste inte så noga.

Istället fascinerades jag av vindens styrka och dess förmåga att paralysera människor. Genom fönstret hörde jag skräckslagna skrik när stormen grep tag i klädesplagg och paraplyer och studiematerial. Några skrattade hysteriskt på grund av väderhumoristerna i dem. Människorna gick över gräset, förbi parkeringarna och asfalten. Vinden lurade iväg dem på vägar som bröt deras normala promenadmönster.

Det var konstigt, för lika fort som vinden kom, lika hastigt försvann den.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Hastiga försvinnanden.

På en fredag.

All i can think of.

2011-04-20T22:48:00.001+02:00

Han visste inte hur jag ville ha mina pannkakor. Inte heller varför jag föredrog morgonen framför många andra tidpunkter. När jag började prata med honom om bergsklättringar tittade han bara frågande på mig, trots att jag hade talat med honom om det en miljon gånger tidigare.

Han visste inte alls särskilt mycket om mig.

Jag antar att det var för att han inte riktigt brydde sig. Istället hyssjade han ner mig när jag ville prata. ”Senare”, sa han. Men det blev aldrig något senare. Ändå sov jag hos honom nästan varje helg under ett halvår.

Han frågade inte så mycket om mig.

När han väl frågade saker frågade han alltid utan frågetecken. Till slut blev det inte ens frågor, bara saker som han sa. Jag slutade att besvara dem. Istället tänkte jag att det kanske inte spelar så stor roll. Tystnaden var bättre än så mycket annat.

Jag var i alla fall inte ensam den hösten.

Postcards from Italy.

2011-04-15T07:47:00.013+02:00

Laura Makabresku.

Someone like you.

2011-04-08T23:21:00.002+02:00

Du hörde av dig på nätterna. Dina samtal väckte mig alltid och när du frågade om du väckte mig sa jag varje gång ”nej, verkligen inte, snarare tvärtom”.

Du visste att det var lögn men du lät det passera obemärkt.

Din röst hade en lugnande inverkan på mig och medan du berättade detaljerat om din dag hände det att jag halsov ibland. Din röst var trygghet och varma händer och lägenheten fem trappor upp. Ibland stannade du upp i redogörelsen och frågade ”sover du?” Och jag svarade: ”nej, tvärtom, jag är faktiskt helt otroligt jättevaken”.

Och du fortsatte att berätta.

Jag brukade inte lyssna sådär jättenoga. Istället var det ljudet av din röst i mitt öra som var den största behållningen. Du talade så vackert och när du teatraliskt viskade något som ”och sedan tog han fram sin smörgås ur väskan.” kändes det som varmluft i mitt öra.

Efter en sekunds tystnad utbrast du: ”På bussen!”

Jag fnittrade ner i huvudkudden och sa saker som: ”galet”, ”är det sant”, ”herregud” och ”kära hjärtanes”. Du fortsatte att berätta. Helt plötsligt hade det gått två timmar och trots jag verkligen var jättetrött ville jag inte lägga på.

Istället bad jag dig berätta om din gårdag igen.

We fell of the roof.

2011-04-03T22:40:00.003+02:00

Barndomen har precis slutat och i gränslandet firar man födelsedagar på löpande band och någon bjuder på flera liter vin och du flyttar till Stockholm. Sommarens nätter pågår för alltid och vi spelar brädspel i stugor och tror på oss och sitter på bänkar vid stranden och dansar oss svettiga på dansgolv och dricker kaffe under blinkande discoljus.

Så här i efterhand minns jag inte vad vi egentligen gjorde på dagarna. Men jag kommer ihåg hur vi körde runt.

Minns du resorna i den röda bilen. Minns du värmen i den eftersom den var gammal och luftkonditionering inte existerade då. Vi åkte genom skogen med öppet fönster och på radion spelades någon slags popmusik och eftersom det var en dålig radio hände det att ljudet då och då bröts. Sekundvis tystnad medan det fladdrande ljuset genom granarna speglade sig genom de dammiga fönsterrutorna.

Det var oftast dag när vi åkte genom skogen.

Vi åkte till saker hela juli. Till stränder och till avlägsna städer som vi aldrig tidigare besökt. Vi tog in på billiga hotell och gav oss iväg på morgonen igen och vi visste inte var vi var på väg men sedan svängde vi först höger efter motorvägen och sedan vänster och vänster igen och sedan kom vi till stad en och det blev ytterligare en natt.

Sedan flyttar du.

Wear it like a crown.

2011-04-02T23:09:00.004+02:00

Mannen kommer springandes genom lokalen. Människorna som står på sidan ser honom som en utdragen färgremsa. Han vibrerar och det går snabbt. Han springer som om att det inte finns någon morgondag. Hans steg är inget annat än självsäkra över parkettgolvet.

Mannen är i trettioårsåldern. Han är för gammal för att springa i lokaler men för ung för att begränsas av kroppsliga hinder. Hans ben i träningsskorna är seniga och ser vid första anblicken ut att vara tiokilometers-ben. Senare kommer det fram att mannen springer sitt sjunde maratonlopp i Berlin fyra veckor framåt i tiden.

Mannen ser tillfreds ut. Nästan lycklig. Hans armar parerar i dynamik och hans fötter över golvet går av sig själv. Folk kommer senare att tala om hans löpsteg. Somliga kommer hävda att han var en utpräglad sprinter. Att hans korta steg utmärkte honom. Endast ett fåtal såg hans långdistanspotential.

Mannen andas nerifrån magen. Den sortens andning som kommer av regelbunden löpning i minst tio år. Ett helt decennium. De flesta hör inte att han kommer springandes. Hans andning är nästan helt tyst. Det är ljudet av hans rytmiska steg som avslöjar hans framfart genom lokalen. Det går undan.

Mannen springer genom folkmassan. Vissa vägrar skingra sig. Han ber dem artigt att flytta på sig. Mitt i löpsteget säger han ursäkta, och hans röst är inte alls ansträngd. Mannen flyger mellan människorna och vissa hinner inte ens se honom. Där har vi en man som gör trettiofyra minuter på milen, säger en kvinnan till en annan.

Och ingen säger emot. Vem är de att misstänka något annat?

Winter on the weekend.

2011-03-31T20:30:00.003+02:00

hur man bäst överraskar någon:

1) åk oväntat hem till din barndomsby en kväll 2) göm dig på altanen bakom en möbel 3) din bror eller annan valfri familjemedlem ska hämta en sak på bordet 4) hoppa upp och säg "hej" jättehögt
5) invänta skräckslaget skrik 6) kramas!

He doesn't know why.

2011-03-31T20:08:00.008+02:00

det är onsdag. vi äter middag på en halvbra thairestaurang. vid bordet bredvid sitter en man, han äter lugnt sin middag. hämtar sedan kaffe, dagens tidningar. prydligt hopvikta lägger han dem framför sig, tar en klunk av det alldeles för starka kaffet. han har inte bråttom och kollar inte på sin klocka en endaste gång. han ställer ner koppen för att sedan ta upp den igen. tar en klunk till. öppnar sedan en av tidningarna.

ungefär åtta minuter senare brinner tidningen upp. detta är helt sant. jag såg det med mina egna ögon, det var jag som uppmärksammade branden i fråga. sa lugnt och sansat: ursäkta, det brinner, efter att jag förskräckt upptäckt att han råkat lagt tidningen över det tända ljuset. det gick så snabbt och livet är så skört. det frasade härligt när tidningspappret började brinna.

den lugna och väldigt balanserade, sansade mannen flög upp från stolen. kastade ner den brinnande tidningen på golvet. stampade ihärdigt och snabbt några gånger med sin välputsade sko på den tills eldflammorna inte längre slickade bokstäverna.

han kastade den kolsvarta tidningen, eller om det var någon som kom och hämtade den. jag minns inte riktigt. jag kommer bara ihåg att han tog upp en ny tidning, la den varsamt ner bredvid det fortfarande tända ljuset och fortsatte läsa.

vi åt upp vår mat, drack upp vinet, åkte till götgatan och drack mer vin. jag vet inte var mannen tog vägen, vet inte vad det blev av honom. jag hoppas bara att han fick en kopp riktigt gott kaffe nästa dag.

detta skrev jag 30 mars förra året. ett år och en dag sedan.
jag minns det fortfarande som igår.

We fell of the roof.

2011-03-21T22:34:00.000+01:00

Gruset bildade mönster på asfalten redan innan vi gick över den. Det var vår. Jag minns träden på båda sidor av vägen och det fladdrande ljuset genom dem på grund av någon slags vårstorm. Det var en fin dag. Som jag kommer ihåg den så var den fin.

Gruset förföljde oss in. På mattan, i köket och in i sovrummet. Det hamnade i sängen och under kudden och i fönstret och under stolen och i lådorna i byrån. När jag öppnade saker kunde jag med säkerhet veta att jag skulle hitta smågrus däri. Det var vår. Jag minns att det dammade i boendet.

Gruset fortsatte att finnas på asfalten och jag försökte dokumentera dess rörelsemönster. Jag antecknade flera block med iakttagelser om grusets förändringar och vädrets påverkan och människornas betydelse. Jag fotograferade flera tusen bilder på ett område lika stort som en mindre lägenhet. Gruset tog aldrig slut den våren. Mönstren som bildades tog aldrig slut.

Gruset fanns i mina skor och i regel i alla väskor och fickor. Varje morgon var jag tvungen att tömma ur saker. Det bekymrade mig inte. Det var vår. Jag tyckte om småstenarnas struktur i min hand och ibland tänkte jag att det var dokumentationen av dem som höll mig vid liv.

Gruset bildade mönster på asfalten redan innan vi gick över den. Jag minns rädslan när jag insåg att jag aldrig skulle bli klar med dokumentationen. Grusets mönster förändrades hela tiden och det var hela tiden ny asfalt och mer grus och andra människors påverkan. Det var vår.

Jag behöll tre kilo smågrus i en låda som en påminnelse.

My mom, the style icon.

2011-03-17T08:08:00.009+01:00

Kan inte sluta läsa My mom the style icon.